Hårdrocken vann över vädret. På kvällen bestämde sig regnet för att slutligen ge upp och regncaparna packades ner. Inte för att regnet innan på dagen medförde några direkta bekymmer, publiken var lika laddad ändå, däremot innebar nog vädret en fördel för de som spelade i Close Up-tältet eftersom publiken där var mycket större än på fredagen.

Dream Evil spelade i ett knökfullt tält, vilket var helt rättvist. De var helt enkelt grymma på scen och bjöd på en av festivalens bästa spelningar. Senare spelade även Dark Tranquillity och det är bara att konstatera att tältet var i minsta laget. Att inte de spelade på en av de större scenerna är en gåta.

Även Amon Amarth spelade under den tidiga kvällen och passade på att retas med GP, som tydligen kallade dem ”trötta” i en recension för två år sedan. Sångaren Johan Hägg berättade att de inför denna spelning inte hade sovit på 36 timmar och dessutom var två år äldre, undrar vad GP skulle säga om det. Eder utsände tyckte dock inte att de verkade trötta, kan jag ju meddela.

Metaltown skriver på hemsidan om att festivalen är tillgänglig och lämplig för rullstolar, marken är platt och mestadels asfalterad. För att få veta hur det verkligen är pratade jag med Petter och Johan som satt i varsin rullstol och lyssnade på Soulfly.

­– Det är helt klart den bästa festivalen ur tillgänglighetssynpunkt. De sköter det föredömligt, sa de men kritiserade samtidigt avsaknaden av ramp i Close Up-tältet.

– Det var tydligen svårt att ordna. Vi mailade ett par veckor innan men blev bara hänvisade runt och tydligen gick det inte att ordna på så kort tid.

Men när de väl kom till tältet löste det sig ändå, personalen hjälpte till och såg till att de fick bra platser.

Nämnda Soulfly verkade lite trötta och försökte med några avmätta ”Hey Sweden!”. Det verkade inte som om de var riktigt nöjda med publiken, trots att de fick marken att gunga. Senare var det dags för Bullet For My Valentine som gjorde det de skulle och verkade peppade och publiken var helt med.

Även lördagen innehöll en praktkrock, samtidigt som In Flames spelade Hatebreed i tältet. Det var dock lättare att fastna i tältet än vid svarta scenen, Hatebreed var briljanta och det är bara att konstatera att Close Up har lyckats igen.

Nu är det dags att säga farväl till Frihamnspiren för denna gång och konstatera att det var ännu en lyckad festival. Bland höjdpunkterna finns stämningen, musiken, tillgängligheten och, ja, det mesta. Något att fundera på till nästa år är fler uttagsmöjligheter, annan planering av de sista banden och billigare mat.

Fråga #1: Var är alla kvinnliga musiker?

Fråga #2: Hur mycket rock’n’roll klarar Frihamnspiren?

Fråga #3: Vem är mannen som har cyklat runt på området i tre dagar?

Mysigast: Oasen Moks café. Gott kaffe, trevlig personal och laktosfri mjölk.

Yvigast: Skägget på Anders Fridén i In Flames

Vanligast: Tröjor med In Flames-tryck

Mest pendling: Mellan In Flames och Hatebreed

Skönast: Att slippa ifrån hysterin runt ett visst bröllop som tydligen ägde rum på lördagen.

Tjockast: Max Cavaleras (sångare i Soulfly) dreads.

Coolast: Innan In Flames gick på spelades signaturmelodin till A-Team