Arbetslinjen är fråga nummer ett för båda blocken inför valet i september. Inte som något att diskutera grundbultarna till, utan mer svävande. Det är egentligen som det brukar, dessvärre utan någon egentlig diskussion om arbetetsplatsen i den moderna människans liv. Vad ska vi ha arbetet till? Som en hjälpande hand till den ohållbara konsumtionen, eller som ett givande inslag i ett liv präglat av stora portioner valfrihet?

Valfriheten är emellertid syrefattig i det arbetande samhället och när debatten om arbetets plats i människans tillvaro uteblir växer allt fler ungdomsgenerationer upp till bekväma systemmuttrar. Inte som kreativa individer. Och frågan är ju: Vem hinner debattera arbetets plats i människors liv när alla måste arbeta?

Bosse Lindquists välgjorda dokumentär ”McFusk & Co”, om McDonald’s globala arbetspolitik, har getts förvånande lite utrymme i etermediernas analyser. Som framkommer i dokumentären och som verkligheten bekräftar är det skinande M:et många ungas första arbetsplats. Låglönekedjan agerar plantskola i mobbning, fusk och hierarkitänk som tusentals ex-jobbare tagit med sig vidare i arbetslivet.

Maciej Zaremba frågar sig om den svenska hederskulturen rör just arbetslinjen, det eviga försvaret av arbetet som renaste väg till frihet. Men hur har klimatet på golvet förändrats genom åren? Konsumismen sätter hård press på människor, allt måste ägas, upplevas och visas upp. Ingen får vara fattig. Men vad har dokusåpornas sociala intrång inneburit? SVT sjösatte 1997 en ny global mentalitet, i och med lanseringen av Expedition: Robinson. Dikten kliver in i verkligheten, leken blir allvar och tevekulturen präglad av mobbning, utfrysning, utröstning och hierarki går att bevittna på dagis, fritidsgårdar, skolor och – i mer cyniskt sofistikerad form – på arbetsplatser.

Dokusåpans motbjudande människosyn är nära besläktad med alliansens jobbpolitik. Bådadera hämtar kraft ur samma brunn, den orättvisa konkurrensen mellan utsatta människor. För att överleva tvingas du på arbetsmarknaden som i Big Brotherhuset göra vad du kan, etiskt eller oetiskt, mot den som hotar din ställning.

Kritiken mot arbetets i grunden odemokratiska villkor – tvånget – lyser med sin frånvaro på kultursidor, ledarsidor och debattsidor. Arbetslinjen står fast och mobbningen jobbar på och i Sverige räknas inte ”själsliga sår” som tillräckliga för ersättning för skador åsamkade i kontorslandskap. Oavsett segrande politiskt block kommer människan fortsätta att mobbas i Sverige. Den mentaliteten är sedan länge cementerad.