I Frizonen Simones föreningslokal, i en backe bakom Hagabion, huserar Elda. Den ljusblå hallen är full av kläder som man kan ta hem om man i utbyte lämnar in ett annat plagg, affischer och flyers ligger på borden och på väggen hänger en regnbågsflagga. Längre in, i vad som ser ut som ett vardagsrum, finns stora soffor, en välfylld filmhylla, mängder av böcker och pyssel.
– Det är ett unikt ställe eftersom man kan komma och få tillgång till hbtq-filmer, musik och böcker. Jag menar, ta bara filmerna och böckerna vi har här, när jag var ung så fick man verkligen leta upp sådant som inte var helt hetero,
säger projektledaren Alex Snäckerström.

En gång i veckan träffas en grupp 16–20 åringar här för att bara vara, diskutera och sätta heteronormen under lupp. Två av dem som regelbundet går hit är nittonåriga Hanna Ivarsson och tjugoåriga Julia Edby.
– Den stora skillnaden mellan vanliga fritidsgårdar och här ligger i det bemötande man får. Här kan man vara hur man vill och det är bara avslappnat, säger Hanna.
Men Elda är ett undantag och enligt tjejerna finns det alldeles för få ställen i Göteborg som riktar sig till hbtq-ungdomar.

– Fler fritidsgårdar för hbtq-ungdomar behövs verkligen, det är jätteviktigt. Men också utanför centrum och fler caféer. Man behöver satsa mer på ungdomar överhuvudtaget. Sedan jag har börjat hänga här så har jag utvecklats jättesnabbt och lärt mig hantera alla sorters situationer som kan uppstå i livet, säger Julia.
Hanna håller med och menar att det annars är svårt att få vänner och bilda nätverk om man är ung hbtq-person i staden.
– Det flesta ställena som finns i Göteborg är uteställen med alkohol. Och det är ju exkluderande för alla unga under arton, vad ska de göra för att träffa likasinnade?

Alex Snäckerström, som jobbar med Elda och också utbildar pedagoger inom genus och jämställdhet, berättar att det hela tiden blir bättre på skolor och lärarutbildningar. Men det är svårt att jobba med frågorna ute i verkligheten om man är den enda fritidsledaren på en fritidsgård med det perspektivet.

– Det behövs mer kompetens och fler platser. Det hade varit fantastiskt om det fanns personal med ett normkritiskt förhållningssätt på alla skolor och fritidsgårdar men det finns ju inte.Tyvärr så är det inte så många som vill erkänna att de inte kan, utan det här sätts åt sidan. Ta exempelvis etnicitetsperspektivet, det har man jobbat jättemycket med, men när det gäller det här så är det svårt att få genomslag hos exempelvis politiker för att verkligen få stöd.

Nyligen presenterade Ungdomsstyrelsens en rapport som tydligt påpekade att det här är en akut fråga för hbtq-ungdomar. Men trots det har diskussionerna med politiker under HBT-festivalen inte varit särskilt fruktsamma.
– De säger att den här frågan inte ska särbehandlas, men någonting måste man göra. Det går ju inte att säga emot rapporten. Hbtq-ungdomar mår så mycket sämre än hetero-ungdomar och då behöver de fler platser där de kan få vara och inte behöva bli osynliggjorda hela tiden, säger Alex.