Plastikoperationer har vuxit fram som en smärre inrikesindustri, och den blomstrar till följd av de krigsskador som plöjts fram i inbördeskrigets spår. Många plastikoperationer behandlar förvisso nödvändiga krigsskador, till följd av allehanda våldsyttringar, men antalet blir färre – istället ökar antalet utländska personer som anländer till Bagdads privatkliniker i jakt efter det vackra utseendet. Alltså, inte för att mäkla fred eller utreda Saddam Husseins brott mot mänskligheten eller USA:s brott mot folkrätten, de anländer för fåfängans skull och för att priserna är lägre här än i väst.

Säger denna bisarra men likväl blomstrande industriprodukt oss något om Iraks plats i det geopolitiska rummet? Ja, kanske i form av det bestående ärr på den politiska agendan som den västdemokratiska världen har ett behov av att tvätta bort. Eller mer bildligt uttryckt, operera bort. CNN, BBC och New York Times – alla medier som satt på första parkett när Bagdad föll – har kartlagt industrin i blomning, och valt att ge inslagen en olycklig vinkel, nämligen i form av ett bevis på demokratins återkomst.

För omvärlden som aktivt stödde krigsförklaringen mot Irak anno 2003, eller i dag tar del av plundringen av oljeparadiset, kan plastikindustrin lyftas fram som ett bevis på hur långt Irak kommit sedan diktaturen föll och demokratin sades återvända. Men har Iraks folk bett om den här sortens demokrati – korrumperad, i praktiken maktlös i händerna på västliga intressen, en kultur historiskt präglad av stor konst och andlighet som i dag lyfts fram i den ytliga skönhetsvärldens periferier?

Frågorna finner inga enkla svar i analysens politiska fält. De kräver ett djupare dyk ner i den historiska process som i dag heter Irak och som i form av tevesekvenser då och då ploppar upp i form av söndersprängda kroppar och gråtande ögon. Den process som går bortom begrepp och färdigskriven historia, den process som befolkningar i historiska mellanskeden förtjänar att få behandla själva. Och det utan att utomstående stormakter lägger sig i och visar vägen.

Ett tecken på att västvärlden inte bara ekonomiskt och politiskt utan även kulturellt trängt sig in i Iraks hjärta går att förnimma i den nordamerikanske doktorn Barry Eppleys blogginlägg om landets växande kirurgmarknad från 23 april 2010: ”När du kan förändra väldigt lite av världen omkring dig känner du dig stärkt av personliga förändringar.”

Med andra ord, fysiska kroppsförändringar. Den fasad som Saddam Hussein reste i form av bisarra självporträtt och pekande statyer lever vidare i en mänsklig plastförpackning.