Brasiliens målvakt Moacyr Barbosa, som inte lyckades förhindra Uruguays segermål, erhöll den utmärkelsen och återstoden av hans liv blev en uppvisning i omgivningens sociala, politiska och ekonomiska mobbning, tills han 79 år gammal avled i en hjärtattack.

Åren före VM 1950 hade emellertid inneburit raka motsatsen för Barbosa; han ansågs vara världens bäste målvakt, uppbackad av världens i dag mest framgångsrika fotbollsnation, som då krävde sin första guldmedalj. Guldet kom i Sverige 1958, med Barbosa på behörigt avstånd och 17-åriga Pelé vid jordens medelpunkt. Vid det laget, 10 år efter nederlaget 1950, hade Brasilien helt brutit ner Barbosa i en nationell förnedringsprocess som bar häxprocessens alla tecken: utfrysning, mödrar sa till sina barn att de aldrig fick bli som honom, han tilläts aldrig glömma målet han släppte in mot Uruguay.

För att aldrig låta Barbosa glömma nationens smärta och sorg efter finalförlusten fick han 1963 de gamla sidlinjestolparna från finalen i present. Före VM-turneringen 1994 förbjöds Barbosa besöka det brasilianska landslagets träningsläger, han troddes föra otur med sig. Många i ledarstaben, som till stor del bestod av före detta spelarkollegor, var oförmögna att förlåta Barbosas ”målvaktstavla”. Strax före sin död 2000 summerade han tillvaron efter finalen 1950 som ett livslångt fängelsestraff.

Som svart var Barbosa förste målvakt att etablera sig i landslaget i en tid då rasismen alltjämt präglade det brasilianska samhället. Kvardröjande fördomar och en politik som gjorde skillnad på människor utefter klass och hudfärg tros ha gjort den nationella förföljelsen av honom mer socialt accepterad, i ett land som årtiondet senare politiskt strandade i fascistdiktaturens repression.

Moacyr Barbosa mötte ålderns höst tillsammans med sin fru i en småstad utanför São Paulo. Han hade inga barn och ingen kontakt med släktingar. Tre år innan han dog levde han ensam på existensminimum, bortglömd och förträngd, men fick slutligen stöd av sin före detta klubb för att kunna ordna sig en bostad.

Barbosa blev ett kollektivt hatobjekt i en kultur rest kring idén om vinnare och förlorare. Idrott är, menar journalisten Franklin Foer (författare till How soccer explains the world: an unlikely theory of globalization), människans sista tillflyktsort för accepterat stambeteende i det globala rummet.

Vem minns en fotbollsmålvakt från 1950-talet just som VM i Sydafrika är en dryg vecka från att sparka igång? Vad är syftet med att berätta Moacyr Barbosas sorgliga öde? Svaret återfinns troligen inom var och en, men om fenomenet i sig kan följande sägas: mobbning bär många ansikten och härrör ur olika orsaker och följder. Men en sak har idrotten överlag gemensamt med övriga samhället: konkurrensen. Politisk, ekonomisk och social mobbning håller rådande system vid liv och är givna förutsättningar för ett underhållande fotbolls-VM.