Samarbete lönar sig. Samarbete med Kina lönar sig i högsta grad. Det är väl därför borgerliga politiker utan att blinka gör skillnad mellan kommunister och kommunister? Det är väl därför Maud Olofsson, som i Aftonbladets och Svenska Dagbladets korseld upprörs över att ”det kan komma en kommunist i regeringen” efter valet, åker på pr-resa till Kina utan att låtsas om att Kina är en kommunistdiktatur? Men vad innebär detta för Olofssons trovärdighet som politiker? Jacob Wallenberg uttalar sig om den kinesiska ekonomin, berömmer framstegen, som enligt honom beror på att Kina ”gjort allt rätt”. De ekonomiska framstegen tycks rättfärdiga allt som är mindre rätt. Dagens mediebild av kineser är den av framgångsrika affärsmän och -kvinnor. Det är en bild som står i bjärt kontrast till vanliga kinesers livsvillkor.

De kineser jag kommit i kontakt med är kämpande människor, vana att överleva i hårda tider – sparsamma, uppoffrande och fattiga. Aldrig skulle de ha råd att skicka barnen hit för studier. Aldrig skulle de ha råd att köpa ett svenskt företag. Kvinnornas situation berör mig särskilt. Tänk att tvingas gömma sig under graviditeten, med allt vad det innebär av hälsorisker. Alternativet är dryga böter, tvångsabort, tvångssterilisering. Tänk sen att på grund av fattigdom tvingas sälja ett av de olagliga barnen – sälja. Lägg sedan till alla fri- och rättigheter som i praktiken saknas: tryckfrihet, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet, organisationsfrihet. För politiker och finansmän går affärskontakter före mänskliga rättigheter. Men trots alla utsikter om kassaklirr: Kina är en diktatur som tillämpar censur, tortyr, dödsstraff, påtvingade aborter och tvångssteriliseringar samt förföljer och fängslar minoriteter och oliktänkande. Sen må den klassiska kinesiska kulturen vara hur förfinad som helst.

Denna djupa kultur har för övrigt mycket lite att göra med de kitschiga kopior vi serveras. Dragon Gate i Älvkarleby är ett bra exempel. Det är dags att vi synar vår vurm för det asiatiska i sömmarna, för att se vilka mekanismer den gynnar. Enligt Amnesty bidrar alla företag som samarbetar med, eller verkar i, Kina till brotten mot mänskliga rättigheter. Hela världen bugar, darrande av lika delar hopp och skräck. Att köpas upp blir räddningen när ekonomin faller, åtminstone tillfälligtvis, för vem vet hur marknaden vränger sig imorgon dag. En ekonomi som är så het att den hotar spränga i luften, vad har vi att vänta? Att kränga billigt kinajox kan kanske hålla oss flytande lite till, fråga bara inte hur varorna producerats, om arbetarnas ålder, om arbetsmiljön, om lön och arbetstid. Fråga inte, spela med.

Åt andra hållet kanske vi får kränga våra grejor på Kinas jättemarknad. Vad spelar mänskliga rättigheter då för roll? I år spenderar Sverige 150 miljoner kronor, varav 70 miljoner är skattemedel, på vårt deltagande i Världsutställningen i Shanghai. I Sveriges monter är själva Pippi Långstrump huvudperson. Tusentals kinesiska familjer har vräkts och tvångsförflyttats för att ge plats åt detta jippo som endast syftar till en sak: att återupprätta Kinas ära och ge den kinesiska regimen legitimitet. Det sker med vårt goda minne, också det.

Många vill locka oss att resa dit och skåda glansen. Men skådandet kräver att vi tittar bort. Om brotten mot mänskliga rättigheter hör vi inte många ord, fast de pågår natt och dag. Det är en tystnad som liknar dumhet, för att citera den latinamerikanske författaren Eduardo Galeano. Denna dum-stumhet är mycket lönsam och att politiker och finansmän skrupulöst sätter pengaglansen först är ändå kanske inte så konstigt. Men vad skulle en djupt humanistisk författare som Astrid Lindgren ha tyckt om att med sitt verk bidra till att legitimera och förhärliga en diktatur?