Häromdagen hamnade jag i ett samtal med en kollega och vän. Samtalet handlade om hur vi upplever personalförhållanden inom omsorg, särskilt inom hemtjänsten.

Hemtjänsten är en sektor som i stor utsträckning består av kvinnor som utför ett tidspressat och hårt arbete. De utför ett både fysiskt och psykiskt krävande arbete hemma hos människor med ett enormt varierande behov av olika insatser. Detta kräver anpassningsförmåga, kunskaper inom både personlig omsorg och till viss del även medicinska och psykologiska kunskaper.

När jag själv arbetade inom hemtjänsten fanns det tid att sitta ned och samtala med personerna jag besökte, arbetet var inte lika tidspressande utan en stor grad av eget ansvar överlämnades till hela gruppen att planera och utföra arbetet. De förändringar som genomförts efter min tid inom hemtjänsten innebär bland annat en ständig jakt på tid och på pengar, men även minskat inflytande över sin egen arbetssituation.

Nancy Fraser, kritisk politisk feminist, menar att det som krävs för en statushöjning av en grupp människor (i detta fallet tänker jag följaktligen på hemtjänsten som kollektiv) är erkännande och omfördelning av resurser. Erkännandet måste komma både från samhället i stort men även inom den egna gruppen.

En del i detta erkännande för hemtjänsten kunde vara att börja se vilket krävande arbete det faktiskt är och fråga dem som verkar i denna verksamhet vilka behov de har för att kunna ge en god omsorg om de människor de dagligen möter. De borde erbjudas stöd och handledning i det krävande arbete de faktiskt utför, utöver en omfördelning av ekonomiska resurser. Detta vore en väg att ge denna grupp omsorgsarbetare ett erkännande och statushöjning.

Omsorgssektorn genomgår förändringar. Privatisering är en realitet, inom sektorn för personlig assistans har bland annat detta inneburit en rejäl tillbakagång av omsorgspersonalens arbetsförhållanden i form av försämrad ersättning för jourarbete. Omsorgsarbetet inom denna sektor kan till och med liknas vid ett ”nästan icke arbete”, ett begrepp som står för en föråldrad syn på det omsorgsarbete kvinnor genom tiderna i stor utsträckning utfört men aldrig fått erkännande eller kompensation för. Ett ”icke arbete” innebär enligt sociologen Waerness ett arbete som utförs och tas för givet tillhöra något som kvinnor är predisponibla att utföra och som alltid varit lågt betalt.

Det har i årtals basunerats ut om den demografiska förändring som pågår i hela västvärlden, och den enorma kostnad som välfärdssamhället står inför, en skrämselpropaganda för att kunna genomföra effektiviserings- och målfokuserade organisationer, särskilt för ovan nämnda grupper av omsorgspersonal. Ideal som har sitt ursprung i en nyliberal marknadsstyrd kapitalistisk anda.

I USA har en historisk förändring i form av sjukvårdsreformen genomförts, en förändring som innebär ett bättre skydd för utsatta och svaga grupper i samhället.

I Sverige genomförs och styrs debatten mest av lovord om förbättrad sjukvård och omsorg med likhetstecken om valfrihet i nyliberalistisk anda. Vi kanske istället borde ta USA som exempel på hur nyliberalistiska ideologier kanske inte är lösningen för en långsiktig rättvis samhällsutveckling. Pengarna finns i samhället, frågan är bara hur dessa fördelas?

Att i sitt arbete ge omsorg om andra är ett krävande och svårt arbete. Det är många gånger ett nära och intimt kroppsarbete som ställer stora krav påutövaren fysiskt men kanske framförallt etiskt och psykiskt. Detta arbete måste synliggöras och få sitt rätta erkännande.

• Feminist och sjuksköterska