Ledande politiker talar ofta om det svenska välfärdssamhället. Ett samhälle som påstås vara byggt kring en gemensam folklighet där alla tar ansvar för varandra och där fundamentala demokratiska rättigheter respekteras. Dessvärre står den villfarelsen i bjärt kontrast till den verklighet vi faktiskt lever i. Detta påstådda välfärdssamhälle är nämligen inget annat en flagrant potemkinkuliss i syfte att dölja den missriktade demokratisyn vi har i dag. För vi lever nämligen i ett samhälle som endast ser till den politiska demokratin, men inte den ekonomiska demokratin som i sin tur är en förutsättning för den sociala demokratin. Ett samhälle skapat av politiker med förståndet förolyckat i alternativa verklighetsuppfattningar; ett samhälle anpassat för att ackumulera kapitalet till näringsidkarna på bekostnad av de svenska löntagarna.

Bakom denna utveckling föreligger en intressekonflikt mellan arbetsgivare och löntagare. Konflikten baserar sig på oenigheten om mervärdet, vilket resulterat i politiska angrepp anförda av staten och kapitalet med syftet att underminera löntagarnas möjligheter till arbetarrättigheter som naturligt återfinns i en komplett demokrati. Dessa angrepp, där man förhindrat samt begränsat arbetsrätt och arbetarinflytande, yttrar sig tydligt i SCB:s statistik som visar att en procent av befolkningen äger hela 75 procent av alla hushållens börsnoterade aktier.

Under historiens lopp har det gjorts ett flertal försök från arbetarrörelsens spjutspets, det svenska facket, att öka arbetarrörelsens inflytande över näringslivet och således försöka utjämna de vedervärdiga sociala klasskillnaderna som statistiken ovan påvisar. Många fackliga motioner har dessvärre fallit offer för de statliga angreppen och fått vaga resultat i form av klassamarbete. Som större exempel kan nämnas Saltsjöbadsavtalet och Medbestämmandelagen som båda baserades på samförstånd mellan arbetsgivare och löntagare. Faktum är att det svenska facket alltför ofta låtit sig själva bli bragda på knä när man handlat blått i röda kassar med inställsamhet och försiktighet. Men det finns lyckligtvis några undantag i historien.

Ett av de mer intressanta undantagen, och för den delen också kanske det viktigaste, var förslaget om löntagarfonder. Idén utarbetades huvudsakligen av ekonomen Rudolf Meidner i mitten av 70-talet, i samspel med LO och SAP. Den innebar kort och gott att företag skulle beskattas på övervinster varvid dessa pengar skulle placeras i så kallade löntagarfonder för att omsättas till aktier från dessa företag – en sorts kollektiv kapitalbildning av löntagarna för att öka inflytandet i företagen. Denna mer arbetarvänliga motion drevs igenom med mindre modifieringar i början på åttiotalet. Att löntagarfonderna sedan kuvades och till slut nedmonterades av regeringen Bildt några år senare under falska premisser (där man i nedmonteringen lät fondkapital förskingras till diverse stiftelser) gör inte det ursprungliga förslaget mindre fullt av potential och aktuellt idag. Ett återinförande av löntagarfonderna, i form av Meidners ursprungliga variant, skulle nämligen få som följd att den ekonomiska och således också den sociala demokratin kunde inrättas på riktigt och en gång för alla.

Med hjälp av löntagarfonderna skulle arbetarinflytandet över de stora aktieföretagen öka markant och på så vis stärka förhandlingspositionen för arbetarna. Genom aktieförvärv genom löntagarfonderna skulle kapitalägarnas majoritetsroll spelas ut med tiden och ersättas av en löntagarmajoritet. Således skulle alla företagsrelaterade beslut fattas i samförstånd med arbetarna och för arbetarna, istället för motsatsen som råder idag. Arbetarfientliga handlingar som skyhöga bonusar och avgångsvederlag till redan lönnfeta chefer skulle lätt kunna stävjas och de kapitalistiska arbetsförhållandena skulle kunna kuvas till ett socialistiskt arbetsklimat och en ekonomisk demokrati.

I samband med att kapitalägarnas beslutsrätt avskaffas skulle också de traditionella ägandegrupperna successivt elimineras. Detta skulle leda till att kapitalkoncentrationen, som innebär att fem procent av befolkningen äger totalt 56 procent av nettoförmögenheten i Sverige, skulle minska, vilket med tiden skulle få resultat i form av utjämnade klassklyftor. Sålunda skulle ensamstående mödrar inte längre behöva betala skattelättnader för bättre bemedlade och den sociala demokratin skulle vara ett faktum.

Men inte nog med det. Den ekonomiska samt sociala demokratin skulle stärkas ytterligare i form av ökad arbetsförtjänst för löntagarna eftersom det ökade inflytandet för arbetarrörelsen samt avskaffandet av de traditionella ägandegrupperna skulle leda till att intressekonflikten om mervärdet slogs ut helt. Detta utslagna mervärde, vilket är differensen mellan arbetskraftens värde och arbetskraftens resultat, skulle då fördelas till arbetarna istället för, som i dag, till kapitalägarna. Följaktligen skulle lönerna, och på det sättet också levnadsstandarden, öka för gemene löntagare och vi skulle slippa leva i ett samhälle där dödligheten för människor mellan 30 och 64 år är avsevärt högre för de 20 procent av Sveriges befolkning som har lägst inkomst, än för de 20 procent som har högst inkomst.

Men trots dessa otvivelaktiga förmåner som löntagarfonder för med sig så valde som sagt regeringen Bildt att avskaffa dem 1991 under regeringsförklaringen, för att signalera ”…en avgörande förändring av synen på företagande och ägande i Sverige”. Men man glömde att nämna i sin motivering att det också omfattade ett ställningstagande som innebar att delar av grundliga demokratiska värderingar skulle låtas försummas. Av den orsaken måste löntagarfonder därför också på nytt etableras, för att öka arbetarstyret och för att minska klassklyftorna – för att skapa ett samhälle förutom med politisk demokrati, också med ekonomisk och social demokrati.