Filippinernas sista chans
Nio år av nyliberalt styre under avgående president Gloria Arroyo har tvingat Filippinerna på knä. Hörnpelarna till den redan skadeskjutna offentliga sektorn har jämnats med marken och de främsta orsakerna till att Filippinernas fattiga massor svälter är privatiseringar och skattefria handelszoner. En tredjedel av landets 90 miljoner invånare lever under existensminimum och landets antal nödställda ökar i en region – Sydostasien – som annars åtnjutit en tillväxtboom sedan 1980-talet.
I presidentvalet den 10 maj deltog 57 procent av landets röstberättigade. Många stannar hemma när den filippinska demokratin vill visa upp sig, misstron till politiker och de rådande systemen är lika utbredd som berättigad. I de södra örikena, granne med Indonesien, pågår ett blodigt inbördeskrig som då och då tränger sig in i etermediernas spaltutrymmen. Landets internflyktingar har till följd av president Gloria Arroyos brutala krigföring mot gerillagrupperna blivit fler, och situationen för Filippinernas regimkritiska journalistkår är alltjämt prekär efter massakern av 26 journalister i november.
MR-grupper har sedan 2006, mångt inför döva öron, påpekat att Filippinernas demokrati mår sämre i dag än den gjorde under Ferdinand Marcos diktatur. Landets muslimska folkminoritet lider oförtjänt i kölvattnet av statens stöd till USA:s ”terrorkrig”. I Filippinerna talar eliten till folket genom korruption och maktmissbruk, hellre än med sociala satsningar och ärliga uppgörelser med ickefungerande system.
Landets näste president, 50-årige liberalen Benigno Aquino – kallad ”Noynoy” – vann valet på löften om just reformer och krafttag mot korruptionen. Det är vad Filippinernas gator eftersträvar och något många före Noynoy lovat under sina kandidaturer men senare försummat i presidentpalatset. Senaste och kanske sorgligaste exemplet är avgående presidenten Gloria. Men symboliken kring Noynoys valseger ska inte underskattas: som son till den nyligen avlidne Corazon Aquino, Filippinernas första demokratiskt valda ledare efter Marcosdynastins fall, ser många Noynoys tillträde som en nystart, som ett vänt bokblad.
Det återstår emellertid att se hur starkt Noynoy kommer att motsätta sig landets ekonomiska och militära elit, som under de senaste åren tillsammans med politikens korridorer format en närmast orubblig järntriangel. I Manila lär urbana ansiktslyft och fördrivningar av slummens invånare fortgå tills en politik framträder som sätter mänskliga rättigheter före inställsamhet till västvärlden. Noynoy ska ges en ärlig chans, men går han samma öde till mötes som sina föregångare lär den redan djupa misstron till landets politiska system bli avgrundsdjup. Det här är, utan syfte att låta dramatisk, Filippinernas politiskt sista chans innan diktaturen helt slukar landet.
