Syftet är givetvis att rädda hela EMU från en kollaps. För att få ut pengarna måste den grekiska staten frånsäga sig makt till förmån för IMF:s stukturanpassningsprogram vilket innebär en strikt ekonomisk politik.

Historien känns igen: en korrupt regering knyter sin ekonomi till ett större valutasamarbete, men vägrar sedan att följa de gemensamma spelreglerna för samarbetet.

Ekonomin kraschar för den korrupta staten varpå den starkare parten i samarbete går in och ”hjälper till”, i utbyte mot ökad kontroll och makt över den svagare parten.

Det var bland annat vad som hände i Argentina i början av 2000-talet efter att den fasta växelkursen mot dollarn lett till en djup kris.

IMF:s ekonomiska program har anklagats för att slå orättvist mot fattiga delar av länders befolkningar, vilket lett till sociala oroligheter. I sin plan för Grekland menar nu IMF i ett pressmeddelande att de försökt sprida bördan jämnt över befolkningen.

Bland annat genom ökad kontroll mot skattesmitande höginkomsttagare samt höjd skatt på lyxprodukter. Utspelet klingar dock falskt med tanke på att viktiga delar av IMF:s reformering av Grekland går ut på att minska sociala bidrag och frysa lönerna i offentlig sektor.

Dessutom kräver IMF att Grekland skapar skatteintäkter genom höjd moms, vilket i motsats till inkomstskatt slår mot låginkomsttagare vars hela inkomst går till konsumtion och inte till sparande och investeringar.

Det grekiska exemplet har nu tydliggjort det som euro-skeptikerna varnat för: det går inte att ha ett valutasamarbete utan att också samordna finanspolitiken.

Det land som går in i EMU måste också ge upp sin demokratiska självständighet vad gäller allt från vem som ska betala skatt till vem som ska få ta del av det sociala skyddsnätet. Demokratin centraliseras till Bryssel och globala finansjättar.

Finanskrisen har just visat att bristen på internationell mångfald vad gäller välfärdssystem och ekonomiska lagar skapar dålig motståndskraft i den globala ekonomin. Faller en så faller alla.

Ändå fortsätter IMF och ECB att förespråka ”den enda vägens” ekonomiska politik, där ökad materiell tillväxt alltid prioriteras högre än social trygghet och rättvisa.

I denna mörka tid för Grekland skymtar ändå en glimt av hopp. Den argentinska krisen i början av 2000-talet ledde till att stärka landets sociala rörelser.

De kooperativa, ockuperade fabrikerna och de solidariska, lokala marknadssystemen som skapades som en reaktion mot den ekonomiska kollapsen har visat att nya alternativ till kapitalismen är möjliga.

Nu ser vi nu hur grekerna organiserar sig i nationell strejk och protester. Kanske kan något konstruktivt komma ur grekernas vrede.

Det är möjligt att IMFs har receptet för hur Grekland ska bli en konkurrenskraftig kapitalistisk ekonomi. Däremot vet inte IMF hur man stärker demokrati och trygghet, vilket uppenbarligen också är sådant som folk värderar högt.

När det kommer till dessa frågor är det folkrörelserna som är experter. Ekonomiska kriser leder ofta till maktcentralisering, men kriser kan också leda till stärkt folkligt engagemang där nya sociala rörelser visar vägen till en bättre framtid.