En verklighetsskildring berättad av lokalbefolkningar och inte av resemagasin. I Polynesien, däribland på Samoa, är självmordsstatistiken hög bland unga, och många uppsöker släkt och familjemedlemmar och låter dem bevittna dödsögonblicket i form av råttgift. I Melanesien har evakuering av öar redan påbörjats till följd av stigna vattennivåer. I det USA-ägda Mikronesien provas nya vapenbestyckningar medan lokalbefolkningar inte ges möjligheten att bestämma sina öars politiska framtid.

Lidande är här en slags subtil lydnad av föreställningar, politisk tystnad, vikten av ett leende utåt – inte till den lokala omgivningen utan till den globala byn. Konsekvenser av koloniala strukturer och världspolitisk ignorans. I Söderhavet är det inhemska lidandet en realitet medan önationerna förblir förödande ekonomiskt beroende av omvärlden, främst i form av turism. Men det händer, och det är välkomnande, att rapporter sipprar ut och blir nyhetsstoff i lokalmedier. Däribland en nyligen publicerad rapport från UNIFEM, ett FN-organ med fokus på kvinnors utveckling, som levererar oroväckande siffror från det hörn av världen som allt fler svenskar väljer att chartersemestra till: 80 procent av Oceaniens kvinnor utsätts för våld, i somliga önationer är siffran hela 85 procent.

Siffrorna gör, det på ytan, vackra Söderhavet till en av världens farligaste platser för kvinnor. Och en av världens överlag mest våldsbenägna. Den överhängande majoriteten utsätts för våld i hemmet, och på Salomonöarna uppgav 37 procent av kvinnorna att de våldtagits innan 15 års ålder. UNIFEM menar att i synnerhet kvinnor riskerar att smittas av könsrelaterade sjukdomar och i Oceanien är fler kvinnor än män HIV-smittade, men de anmälda fallen tros vara toppen på ett isberg.

Men att inleda diskurser om ”ickevästliga” kulturers eventuella primitivitet eller hänsynslöshet känns föga frestande. Fokus bör istället riktas mot de mänskliga och systematiska mekanismer som döljer sig under ytan i de hörn av världen som knuffas allt närmare avgrundsranden. Bakom de politiska korallreven. Oceanien tillhör de sårbaraste regionerna av det globala rummet. Här kommer de stigande haven med klimatförändringarnas förtecken att skörda sina första offer. Hit har gruvbolag, illegala skogsbolag och penningtvätterier anlänt i jakt efter arbetsro, andra har funnit barn som stulits eller ”köpts” till asiatiska bordeller.

I takt med Amazonas och Borneos gapande regnskogshål har Salomonöarnas urskogar (kryddade av intern politisk instabilitet) blivit av intresse för de växande moderna samhällena i Indonesien, Malaysia och Kina. Och i takt med den globala medborgarens jakt efter outforskade platser och tomma sandstränder söker sig allt fler resenärer till Söderhavet, där drömmen om Eden och det hållbara livet enligt populärkulturen, resetidningar och nykoloniala hotellägare blir verklighet.

Så vem slog vem först i Söderhavet? Är det knytnäven i Oceaniens kvinnors ansikten, våldtäkterna av minderåriga som viner först? Bidrar militärjuntan på Fiji till att sprida myten om att våld och suspenderad demokrati löser problem? Eller var det slavherrarna, som drev människor från sina byar till Australiens och Amerikas industrier och plågsamma död, som stod för det första övergreppet genom att anlända hit med ont uppsåt?

Det här är inte ett uppstaplande av olika svarsalternativ, det är en kronologisk historiebeskrivning med början sist och nutiden först (utan att närmare beröra de inflytelserika patriarkala samhällsbildningarna eller kyrkornas fortsatta monopol på etik och moral). Någonstans i mitten tränger sig efterkrigstiden på, där man finner fröet till länken mellan förflutet och nutid. Önationerna befriades aldrig ur kolonialismens grepp, de flesta behölls som västerländska protektorat, andra förblev medlemmar i frihandelssekter med styrelserum i de forna kolonihuvudstäderna. Vita politiker föreställde sig med andra ord att deras forna slavarbetskraft inte var intelligent nog att tämja sitt eget öde, forma sin egen framtid.

De ekonomiska profiterna fortsätter nå stränderna bortom Söderhavet i oupphörlig takt. Endast fattigdom, politisk isolering och kolonialismens arv har lämnats kvar – våldets kärna. Ökontinenten plundrades med våld och ”återbördades” seklerna senare med villkor om fortsatt ekonomisk plundring av fruktträden, timmerstockarna, fisken, stränderna, historiebeskrivningen. Och nu hotar havet Oceaniens politiskt strandsatta öbor med ursinnigt våld om världspolitiken inte skruvar åt utsläppen och reformerar de ekonomiska systemen. Vem slår vem?