Vår nuvarande regering gick för fyra år sedan till val på att bekämpa utanförskap. Vad begreppet utanförskap egentligen innebar definierades aldrig ordentligt. År 2003 släppte dock Ungdomsstyrelsen en rapport med namnet Unga utanför som kan ses som en start på debatten. Med ”unga utanför” syftade de på personer i åldern 16-24 år som inte studerade, arbetade eller hade någon annan känd sysselsättning. De kom fram till att det fanns 27 000 unga utanför i Sverige. De förslog bland annat att problemet kunde lösas genom att tillsätta fler lärlingsplatser och allmänt utökade arbetsmarknadspolitiska program riktade till målgruppen.

Alliansen valde dock att tolka det känsloladdade begreppet utanförskap som en ny synonym till ordet arbetslöshet. Helt plötsligt hamnade alltså den hemlöse narkomanen i samma kategori som den tillfälligt arbetslöse chefen med a-kassa. Båda är de lika utanför enligt regeringens logik. En konsekvens av resonemanget är att anställningsgraden tillåts öka genom sänkt arbetsgivaravgift, på bekostnad av minskade bidrag till dem som inte kan jobba. Enligt Alliansen minskar utanförskapet om tiden mellan två jobb kortas för de arbetsföra, även om antalet personer som helt faller utanför trygghetssystemen ökar. Regeringens befängda synsätt tydliggörs i vårbudgeten där de i sin proposition skriver att de gjort det ”mer lönsamt att gå från utanförskap till arbete”. Den cancersjuka mamman kommer nu alltså tack vare statens incitament ta förnuftet till fånga och inse lönsamheten i att jobba.

Eftersom alla arbetslösa anses leva i utanförskap, enligt regeringens egen definition, har utanförskapet ökat rejält eftersom finanskrisen gjort många arbetslösa. Nu kan man ju tycka att det ligger utanför en nationell regerings makt att stoppa en global finanskris. Å andra sidan är just den borgerliga regeringen stora förespråkare av ”den enda vägens” ekonomiska politik, som lett oss fram till finanskrisen. Under hela 1900-talet har de kämpat för de avregleringar som minskat den globala mångfalden av möjliga ekonomiska system och som bidragit till att lokala ekonomiska problem ger dominoeffekter i hela den avreglerade världen. Även om man bortser från detta hade Alliansen kunnat göra mycket för att stoppa det verkliga utanförskapet.

Att inte kunna arbeta och dessutom inte erbjudas ett rimligt ekonomiskt stöd innebär givetvis en långt värre och mer akut form av utanförskap än att exempelvis vara sjukskriven men ändå ha tillgång till ett fungerande trygghetssystem. Den sittande regeringen har ökat utanförskapet för många genom att utförsäkra folk och istället tvinga dem att leva på socialbidrag, eller ekonomiskt bistånd som det så fint heter nuförtiden. Ekonomiskt bistånd ges i motsats till andra försäkringar enbart till personer som är barskrapade, utan en krona på banken och alltså i en extremt sårbar situation. Socialstyrelsen rapporterade i mars att kommunerna betalade ut 20 procent mer i socialbidrag år 2009 än året innan.

För den regering som verkligen vill arbeta mot utanförskap krävs en totalt annorlunda politik än den borgarna fört. Till att börja med behövs politiker som inser att alla människor inte föds med samma möjligheter. Om alliansen hade insett det och brytt sig hade vi sett en budget där mer pengar satsades på att efterleva våra diskrimineringslagar, så att färre människor exkluderades från arbetsmarknaden. Mer pengar skulle ha satsats mot mobbing och på att öka tillgängligheten i samhället för personer med funktionshinder. De allmänna försäkringarna hade inte skurits ned utan snarare blivit generösare och inkluderat fler. Pengar skulle också ha satsats på de människor i världen som inte har resurser att förstöra miljön men ändå drabbas värst av klimatkrisen. Så länge regeringen hellre lägger pengarna på Sveriges rikaste fjärdedel skulle de göra bättre i att erkänna att de struntar totalt i människor i utanförskap.

Ylva förundras av allmänhetens förvåning över vulkanutbrottet och de inställda flygen. När ska vi inse att vi är en del av ett biologiskt system?