Nästan alla företag har hängt på trenden med rättvisemärkta och ekologiska varor. När vi pratar om miljö brukar termen "green-washing" användas för att förklara detta fenomen. Företagen genomgår en fas där de slänger sig med populära begrepp som "hållbar utveckling" och "ekologiskt", ansöker om KRAV-märkning på en liten del av sitt sortiment och fortsätter sedan samma katastrofala produktion som tidigare. 

Själva kärnan i Fair-trade-systemet har på senare år underminerats av att företag som exempelvis Nestlé har beviljats rättvisemärkning för ett fåtal av sina produkter. Totalt har företaget tusentals produkter på marknaden, men bara en handfull av dessa är antingen rättvisemärkta eller KRAV-märkta (en av dessa är Zoega-kaffet Hazienda). I egenskap av världens största livsmedelsföretag med en lång historia av att exploatera arbetare är Nestlé en av huvudanledningarna till att den här formen av märkning behövs. 

Storföretag som Nestlé´s  mål är förstås inte att bidra till en hållbar utveckling. Det är att tjäna pengar. Allt som oftast är detta två mål som inte är förenliga överhuvudtaget. Att vinstmaximeringsprincipen är det viktigaste symboliseras tydligt av prissättningen på rättvisemärkta och ekologiska varor. Vi vet alla hur mycket dyrare det är att handla med sitt samvete "påslaget".  Inte ens när grundläggande mänskliga värden står på spel är företagen beredda att kompromissa om sina vinstnivåer. Profitnivåerna är således desamma vare sig det gäller vanliga prispressade varor eller lite dyrare rättvisemärkta och ekologiska. I det första fallet är det arbetarna och miljön som exploateras, i det andra fallet är det konsumenterna.  Visst är det bättre att som konsument ta smällen och hellre låta sig själv utnyttjas än arbetare i fattiga länder eller miljön, men problemen kvarstår. Vi flyttar bara kostnaden från produktions - till konsumtionskedjan. Att låginkomsttagare i Sverige således inte anser sig ha råd att köpa de många gånger upp till 50 % dyrare produkterna är därför inte konstigt.

Den viktigaste frågan i debatten om socialt och ekologiskt hållbara produkter är att förlägga ansvaret på rätt nivå och till rätt aktör. Jag anser att det inte är upp till konsumenten att för varje produkt denne handlar försäkra sig om att denna produkt framställts i enlighet med alla möjliga olika sorters etiska och ekologiska principer. Vem klarar det när man dyker in i snabbköpet efter jobbet med två barn på armen och ett tredje som skriker efter godis? Nej, ansvaret måste ligga på det sista ledet i produktionskedjan, d.v.s. på företagen som säljer produkten. Därför behöver vi implementera lagstiftning som säkerhetsställer att samtliga varor produceras på ett socialt och ekologiskt hållbart vis.  

Innan sådan lagstiftning (och det är mycket osannolikt att någon sådan blir av) kan träda i kraft borde vi ändra hela konceptet. I stället för att ha rättvisemärkta varor borde vi ha orättvisemärkta varor. "Zoega Mörkrost - Orättvisestämplat och klimatkatastrofalt - I framställningen av den här produkten har arbetare exploaterats, ekologiska system förstörts och lokalsamhällens potential att blomstra allvarligt underminerats." Köp det kaffet, om du kan med.