Många av oss som lever på behörigt avstånd från en sådan verklighet höjer förmodligen inte på många ögonbryn; den kinesiska regimen gör som förväntat och slår hårt mot potentiella politiska eller ekonomiska hot. Rio Tinto, med mer än en miljöskandal i bagaget, står för ansenliga procent av Kinas årliga järnimport och förefaller bli en alltmer oersättlig handelspartner till det kinesiska stormaktsbygget.

Så varför denna reaktion– att göra slag i saken och verkligen bestraffa företagschefer inom Rio Tinto för något som merparten av de mäktiga spelarna på den kinesiska marknaden gör: låter sig mutas? Såväl kinesiska som utländska företag präglas och i många fall byggs upp tack vare svarta pengar och kontrakt, och den kinesiska statsapparaten är själv insyltade i liknande fall runtom i världen. Kan det juridiska utfallet i längden inte skada dem själva?

Orsaken kan kanske länkas samman till krigföringen mot sökmotorer som Google – de är varningssignaler riktade mot dem som inifrån tror sig kunna luckra upp det kinesiska systemet. Metoderna mot ekonomiska och potentiella regimkritiker är emellertid inte nya, de har använts på olika sätt i alla stormaktsbyggen och syns av i, exempelvis, skolmaterial i Sverige.

Det är ingen hemlighet att – och heller ingen diskussion kring varför – EU pumpar in miljontals euro-s i så kallade “informationsprojekt” om unionens beträfflighet, mål och förtjänster, men desto mindre om dess växande maktfullkomlighet och inskränkta sociala rättigheter. Skolklasser läser gulliga böcker om EU, stämplade med unionens blågula emblem. Inför omvalet på Irland beträffande en ny grundlag rapporterade en EU-sponsrad “nyhetsbyrå” om demokratins seger i och med valets utgång. Samma EU-sponsrade papegojjournalister sa inte detsamma om Irlands rungande nej till Lissabonfördraget i första omröstningen.

Papegojjournalistik (att rapa ut något som ägaren sagt) är måhända något vi tror oss kunna sortera bort och genomskåda i vimlet av informationskanaler. Men de flesta informationskanaler kan manipuleras av makter som känner sig hotade – Facebook, Twitter, Youtube – och man använder sig kanske av invändningar som terrorhot, eller som i Kina för att skydda sin statsapparat, eller som i EU:s fall med inpumpade pengar i NGO-sfären och, än värre, journalistiken: för att stärka demokratin.

I USA är mediebalansen redan hopplöst förlorad, all form av medial granskning och ödmjukhet är uppslukad av arrogans och självbelåtenhet. Fox News, högerdominerade medier i Latinamerika och Bonnierägda DN är inte längre undantagen i en ocean av oberoende mediekanaler – de formar snarare ett informationens trendbrott som leds av EU:s informationsministerium. Som snart bör kallas propagandaapparat och gör information till lydig bundsförvant.