Trots att bristen på bostäder i vissa områden varit omfattande under flera decennier har det i Sverige bara byggts tre bostäder per tusen invånare och år under de senaste 20 åren. Våra grannländer Norge och Finland har under samma tid byggt dubbelt så mycket. Statsvetaren Anders Lindbom på Uppsala universitet beräknar det långsiktiga produktionsbehovet till ca 30000 lägenheter/år, men många år sedan 1993 har vi bara orkat med knappt 10 000.

Varför byggs det så lite? Svaren är nog lika många som aktörer inom sektorn. Grundproblemet torde dock vara att byggherrarna inte tror sig få tillräckliga inkomster av sina byggda hus.

Hur ser då politikerna på denna problematik? Om vi för enkelhetens skull antar att högersidan i svensk politik (Alliansen) står för marknadstänkande och ett liberalt synsätt på ekonomisk politik medan vänstersidan (De Rödgröna) står för statlig planering samt offentliga ingrepp på marknaden så blir konfliktlinjerna naturliga.

Högersidan borde då driva marknadshyror, det vill säga avskaffande av bruksvärdesystemet där allmännyttan ska vara hyresledande. Argumentationen skulle kunna vara att dagens system håller uppe hyrorna i mindre attraktiva områden medan hyrorna hålls nere i tillväxtområden. Därmed uppstår bristsituationer i storstäderna samtidigt som incitamenten att bygga hålls tillbaka. Med en marknadsprissättning kan hyrorna nå en jämvikt och bostadsbyggandet ta fart igen.

Men högern talar tyst om marknadshyror. Berömt är ett inslag från Dagens Eko 1991 när dåvarande statsminister Carl Bildt (M) förgäves försökte slingra sig i frågan om när marknadshyror ska införas. Idag har (Nya) Moderaterna omprövat sin politik och stödjer bruksvärdessystemet. Istället vill man sälja ut det kommunala bostadsbeståndet och snabba på ombildningen till bostadsrätter. Därmed kommer det så småningom att bli lika ovanligt med hyresrätter i Stockholms innerstad som ekar och grevar norr om Dalälven.

Vänstersidan borde i sin tur driva på för ekonomiskt stöd till nyproduktion i syfte att säkerställa bostaden som en social rättighet. Tidigare fanns statliga byggsubventioner som stimulerade nybyggen av hyresrätter. Men sedan 1993-94 har dessa stöd fasats ut, delvis som ett led i försöken att bromsa ett skenande budgetunderskott under 90-talskrisen. När den borgerliga regeringen genomförde detta protesterade vänstersidan och lovade att återinföra produktionsstöden när de kommit tillbaka till makten.

Tolv regeringsår mellan 1994 och 2006 passerade, men utan att byggsubventionerna återinfördes eller att andra verksamma instrument prövades. Vänstersidan i svensk politik brukar vara pigg på att motsätta sig takten i ombildningen av hyresrätter, men något offensivt program för att stimulera byggandet av nya hyresrätter har de inte lyckats prestera.

Gemensamt för höger- och vänster är att de duckar i frågan om bostadsbristen. Kanske har vi har hamnat i den sämsta av världar för unga människor som inte har den kapitalinsats som krävs för en bostadsrätt eller ett småhus. Vi har en höger som inte vill eller orkar driva en marknadsorienterad politik för att få fart på byggandet och en vänster som inte vill eller orkar använda politiska styrmedel för samma syfte. Resultatet är att vi får vänja oss vid rubriken ”Unga får inte tag i lägenhet” för lång tid framöver.