Ovan nämnda fall äger rum i Brasilien, Latinamerikas största ekonomi och en av världens till yta och naturresurser räknat mäktigaste länder. Här valdes den förre skoputsaren och fackledaren Lula da Silva historiskt till president 2002 och återvaldes med bred marginal fyra år senare. Nu dras ridån snart ner för den robuste statsledarens ämbetsperioder, och inom hans vänsterdemokratiska projekt utlovades att storslagna drömmar skulle slå in. Jordreform, rättvisare ekonomi, slavarbetet skulle äntligen begravas hundra år efter att det officiellt avskaffades.

Trots Arbetarpartiets åttaåriga maktepok (som kan få en fortsättning med partiets kvinnliga kandidat), förblir Brasilien landet med ojämnaste fördelningen av jorden. Olja, kött och timmer förblir dess ekonomiska motor, Amazonas regnskogar slår rekord i fällda träd och slaveri förblir en närmast vardaglig beståndsdel av Brasiliens samhälle. Hur kunde detta ske eller kanske snarare: hur kunde det få fortgå? Hur kunde rivstarten Lula drog igång 2003 stranda i vad som i det närmaste liknar antiklimax?

Men retoriken är lite väl hård. Lula och Arbetarpartiet har, när allt kommer omkring, en närmast omöjlig uppgift att axla. Landets storlek och dess isolerade fickor är svåra att penetrera både politiskt och socialt, den mentalitet och politiska kultur som råder och byggt upp det Brasilien miljontals turister besöker årligen går inte att städa undan över en natt eller inom loppet av två mandatperioder. Och de samhällselement som försett Lula med politiska segrar tillhör till stor del den klass som Lula i sina valkampanjer förklarade krig mot. Utan den starka ekonomin hade reformer på det sociala planet inte varit möjliga, utan de politiska traditioner man stöter på i Brasilien hade Lula inte kunnat säkerställa det inflytande över landets myndigheter som han lyckats säkra.

Ansvaret för Brasiliens väl och ve och hälsosamma och ekologiskt hållbara framtid bär Lula tillsammans med en mängd andra faktorer och personskaror. Inte minst de slavdrivare som undertecknad själv stött på inom skogs-, soja- och servicebranschen. Årligen frigör staten tusentals människor ur deras slavliknande tillvaro, men samma år har den nationella ekonomins tillkortakommanden och politikens brutna löften tvingat lika många på flykt från sina hem i jakt efter ett bättre liv och samma omständigheter har möjliggjort för mäktiga jordägare med beväpnade försvarsmiliser att håva in dessa individer och fullborda tragedins skådespel.

Det värsta är att denna text inte känns ny. Den är skriven förr. Förra året sammanfattades samma utveckling och molniga framtid med snarlika ord. Nu har ett misslyckat klimatmöte – som Sveriges regering får ta på sig – passerat förbi, Amazonas regnskogar har krympts än mer, ursprungsfolks områdesgränser kränks och slavar friges medan Brasiliens ekonomi firar nya triumfer trots brinnande finanskriser. Var finner man den felande länken? Finns den hos oss alla, inom oss där möjligheten till verklig förändring finns? Den felande länken är kanske vars och ens oförändrade livsvanor. För om Brasilien måste reformeras för planetens bästa, måste då inte övriga stater och människor också göra det?

Det verkar hur som helst lönlöst att leta efter lösningar i analyser av avgående presidenter som under åtta år mer eller mindre (och det är cyniskt uttryckt, jag vet) säkerställt den onda cirkelns fortsatta tomgång. Så var börjar vi söka efter den ”nya” debatten?

Klas tycker Beatrice Ask borde skicka rosa kuvert till utrikesministrar som investerat i odemokratiska oljeprojekt i krigsdrabbade länder.