Samtidigt har inkomstklyftorna i samhället ökat under senare år, vilket inverkar negativt på alla medborgares välbefinnande. Detta visas på ett trovärdigt sätt i boken Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett.

Därför finns det goda skäl till att ersättningarna åt ledningarna i ledande bolag och organisationer hålls på en rimlig nivå. Dessa ersättningar bestäms i dag i aktiebolag, banker och försäkringsbolag av styrelsen, i vilken arbetstagarna är representerade enligt lagen om styrelserepresentation. I företag med minst 25 respektive 1 000 arbetstagare företräds de av två respektive tre representanter.

Något bör göras för att skärpa ersättningsbeslutet så att orimliga ersättningsnivåer kan undvikas. Varför inte, vid det styrelsemöte där VD:s ersättning (lön, bonus, pension etcetra) bestäms, endast låta styrelseordföranden och arbetstagarrepresentanterna ha rösträtt i frågan? Övriga har yttrande- och förslagsrätt.

Härigenom skulle eniga arbetstagare få majoritet, samtidigt som styrelsen skulle få full insyn i beslutet. Alla inblandade vill att ersättningsnivåerna medger rekrytering av kompetent VD, men arbetstagarrepresentanterna svarar inför medlemmarna för att vad som beslutas är rimligt.

Eftersom ersättningen till VD är en norm för alla övriga berörda, styrelse, övrig företagsledning, chefer, kan man räkna med återhållsamhet även för dessa.

Önskemålet att ledande personer värnar om verksamheten snarare än den egna plånboken, liksom önskemålet om minskade inkomstklyftor, talar för en måttfullare ersättning till verkställande direktörer och andra i ledande befattningar. Därför bör gällande lagstiftning ändras så att VD:s vederlag bestäms enbart av styrelseordföranden och arbetstagarrepresentanterna.