Borgerliga debattörer har sedan millenniumskiftet framfört växande kritik mot FN, ibland berättigad ibland oberättigad. Ett argument är att diktaturerna har för stort inflytande i FN. Ett annat att demokratier bör hålla samman och att ”vi” borde förlita oss mer på NATO. Den negativa synen på FN och den positiva på NATO hänger intimt samman, vilket bland annat märks i DNs ”Fem punkter för världen” och ”Fem punkter för säkerheten”.

Man skulle kunna tro att de borgerliga skribenterna har kommit på något nytt. Men alla element i diskussionen känns igen, exempelvis från det förslag om övergripande strategi som presenterats av fem före detta militära toppar inom NATO (Towards a Grand Strategy for an Uncertain World, 2007). Detta dokument ger en ensidig västerländsk syn på världen. Historieskrivningen är skev och innehåller rena lögner, och det finns tydliga likheter med centrala budskap i Huntingtons ”Clash of Civilizations” från 1996.

USA eftersträvar öppet världsherravälde. Men USA kan inte kontrollera världen och hävda sina intressen genom den mest demokratiska institutionen på global nivå, FN, eftersom länderna i syd har majoritet. Det är där NATO kommer in.

FN bildades av segrarmakterna i andra världskriget och bygger på samarbete mellan oberoende stater. Varje land har en röst i Generalförsamlingen, men bara ett fåtal länder representeras i det mäktiga Säkerhetsrådet. USA krävde och fick vetorätt åt sig och ytterligare fyra länder – ett flagrant brott mot demokratiska principer. Att ett land med en miljon invånare har lika mycket röstkraft i Generalförsamlingen som Indien med 1,1 miljard invånare är ett annat allvarligt avsteg från normala demokratiska principer.

Istället för att diskutera dessa problem riktar borgerliga kritiker in sig på att diktaturer kan påverka FNs omröstningar. Men en majoritet medlemsländerna är demokratier och en majoritet av värdens befolkning lever i demokratiska länder. Även FNs råd för mänskliga rättigheter anklagas för att styras av diktaturer, trots att en majoritet av dess ledamöter representerar demokratiska länder.

Problemet är att kritikerna inte tycker om de beslut som fattas i rådet, till exempel ställningstagandet för Goldstonerapporten som kritiserade Israel för krigsförbrytelser. Det handlar mer om ett nord–sydperspektiv eller privilegie–rättviseperspektiv än om demokrati–diktatur. Det demokratiska Indien har fler människor än alla Natoländer sammantaget. Att Syd har fler människor än Nord måste avspeglas i samarbetsorgan på internationell nivå – om man tar demokrati på allvar.

Kritikerna hävdar att diktaturerna omöjliggör för FN att bedriva ett effektivt arbete, men nämner inte att USA blockerat flest beslut i FN, bland annat resolutioner som ställer krav på Israel. Trots ett massivt demokratiskt stöd stoppas sådana resolutioner på grund av USAs vetorätt och militära dominans. 2003 försökte USA få FNs stöd för det krig mot Irak som redan hade beslutats av Bushadministrationen. Det misslyckades, men inte för att diktaturer var motståndare utan för en majoritet av världens regeringar var mot. USA, Storbritannien och flera andra länder körde då över FN.

Det skulle naturligtvis vara både enklare och bättre om alla länder var demokratier. Frågan är vad som är bäst för fred och utveckling i dagens läge med olika system för beslutsfattande och olika mognadsgrad för sociopolitiska system. Det är nog ändå så att flertalet regeringar i länder utan mogna demokratier kan representera sina medborgares intressen bättre än en demokratiskt vald person från ett helt annat land. Karl XIV Johan var en väsentligt bättre representant för svenska intressen under tidigt 1800–tal än en delegation från det samtida demokratiska USA (vita män hade rösträtt).

Om NATO, som representerar länder med ca 900 miljoner invånare, tar på sig rollen som världspolis blir demokratiunderskottet markant större än om FN gör det. Att behovet av militär kapacitet för att ingripa i en del lokala konflikter över huvud taget kommer på tal beror på att de som har den avgörande makten i FN (åtminstone att obstruera beslut) motsatt sig att ställa tillräcklig militär kapacitet till FN:s förfogande. 

Varför ska vi ge stöd till en minoritet, USA/NATO, som agerar utomlagligt och dessutom bär ansvaret för att FN inte har de resurser som behövs? Hur kan någon hävda att det är mer demokratiskt att låta en gemensam armé från länder som representerar ungefär 13 procent av världens befolkning agera världspolis än att låta världens mest demokratiska organisation, FN, axla detta ansvar?

De som är intresserade av en utveckling av demokratin på global nivå borde agera för att det skapas ett internationellt parlament som ett komplement till FN:s Generalförsamling och att vetorätten i Säkerhetsrådet avskaffas. Den som inte är för lösningar av detta slag bör inte kalla sig demokrat.