I själva verket finns det ingenting med travsporten som är naturligt för hästar. Det Hägglund troligtvis syftar på är det flykt- och flockbeteende som alla hästar har. Denna instinkt är vildhästens livförsäkring och skydd mot fara. Det naturliga för en häst vore att inte slösa sina krafter i onödan, utan spara dem till situationer då de är i fara. Det är också utmärkande för bytesdjur att de så långt som möjligt döljer sina eventuella skador under flykt. Då en häst flyr för livet eller då de är tillräckligt upphetsade och uppspelta med adrenalin i kroppen (som under travlopp), kan hästar som är halta alltså låta bli att visa det och plötsligt springa rent. Trav är dessutom en gångart som hästar naturligt använder vid ganska långsam förflyttning, men som inom travsporten tvingas fram under mycket höga farter. Hästarna själva skulle aldrig välja trav som gångart om de behövde förflytta sig i samma tempo av en naturlig orsak. 

Den flockinstinkt Hägglund pratar om gör, mycket riktigt, att då en häst blir omsprungen av andra hästar så springer den också. Det har dock ingenting med glädje eller stolthet att göra. Det är denna instinkt man avlar på hos hästar inom trav- och galoppsporten, och en häst med påtagligt utpräglat flyktbeteende säger man har ”en vinnarskalle”. Att Hägglund tolkar travhästens beteende på banan som att de har roligt och känner stolthet är inget annat än cyniskt, särskilt med tanke på att travsporten dras med stora djurskyddsproblem. Olyckor med svårt skadade och till och med avlidna hästar inträffar på travbanorna årligen, och hundratals skadas och avlivas dessutom utanför tävlingsbanan. Vill Hägglund och STC verkligen att vi skall tro på att hästarna känner glädje över sin situation? Eller är Hägglunds uttalande ett försök att framställa hästarnas deltagande som något de skulle välja själva om de kunnat, eftersom han någonstans djupt inom sig vet att i en riktig sport ställer deltagarna upp frivilligt.