Fördömande som politiskt mode
Det är glädjande när svenska politiker vågar ha en åsikt i kontroversiella frågor. Och sedan stå för den. Turkiet såg inte med blida ögon på riksdagens erkännande av folkmordet av bland andra armenier, greker och assyrier 1915 men det var en lika nödvändig som välkommen gest, inte minst gentemot dem som fallit och faller offer för diktaturers och, som Turkiet, semi-diktaturers repression.
Beslutet öppnar även dörren för andra frågor som svenska politiker, särskilt på högerkanten, inte vågar ta i med tång. En första fråga är Västsahara, där utrikesminister Carl Bildt (liksom i folkmordet av olika folkgrupper i Osmanska riket 1915) beklagar det rödgröna oppositionsblockets ställning att verka för ett erkännande av den FN-utropade men i dag av Marocko ockuperade staten. Bildts signal är att i dessa frågor ska man inte verka för en lösning – de ska snarare vara politisk kanonmat för marknaden att göra affärer kring. Bildt förlänger Moderaternas tradition att instämma i USA:s ideologiska körer. Men allmänheten måste trycka på för än fler kontroversiella beslut i utrikesfrågor, och där finns det förutom Västsahara dessvärre en hel del att välja kring.
En annan helt självklar men för politiker ointressant fråga beträffande folkmord och etnisk rensningspolitik är Afrikas ”världskrig”, som pågått längs kontinentens centrala marker sedan 1990-talet och inkluderat länder som Kongo, Zimbabwe, Rwanda, Burundi och Angola. Ett ekonomiskt, stamrelaterat och politiskt krig som hittills skördat minst fyra miljoner liv – men som ignoreras till följd av de ekonomiska profiter som kan genereras i krigets kaos och oordning. En tredje fråga är Sri Lanka och tamilernas situation, en fjärde är EU:s inhumana behandling av flyktingar.
Vi kan konstatera att det ligger i tiden att fördöma, utan att på något sätt negligera riksdagens viktiga beslut beträffande Turkiet. Frågan är vilka mekanismer som ligger bakom denna framväxande trend. Prestige, eller är det kanske ett sätt att rikta blickarna ifrån sig själv?
Många reser sig nämligen upp och pekar med hela handen. EU fördömer Kuba medan Sverige och USA fördömer Turkiets etniska rensning 1915. Turkiet fördömer fördömandet och kallar hem ambassadören. Det är hänförande skådespel men trots allt, sorgligt nog, bara politik. Ord utan syre. Kina blir det allt tystare kring och EU:s självbild är minst sagt löjlig då man låter flyktingar interneras i inhumana läger i över ett år i sträck.
Inom politiken har detta blivit ett viktigt verktyg: att peka på den andre. En praktisk sandlådepolitik som inte verkar för lösningar, utan enbart politiserar och i längden förminskar människors chanser till upprättelse och rättigheter.
