Nedläggningen av Cambio, som skedde abrupt och helt nyligen, är inte helt utredd. En mängd rykten florerar i etern. Efter ett sent uppköp kom Cambio att ägas av El Tiempo Publishing Group (ett medieimperium som är Colombias motsvarighet till svenska Bonniers), som ger ut landets mest utbredda och inflytelserika dagstidning, El Tiempo. En av ägarna till tidningen har tills nyligen varit Juan Manuel Santos, tippad näste president i Colombia och kontroversiell försvarsminister i nuvarande president Álvaro Uribes regering. El Tiempo Publishing Group ägs i sin tur av förlagsgruppen Planeta, som i sin tur äger tv-kanalen Citytv.

Skälet utåt för Cambios nedläggning var ekonomiska, något som branschfolk och medieanalytiker inte ställer upp på. Ägargruppen tillhör Colombias rikaste människor med intressen i såväl mediesfären som på marknadssektorn. Cambios snabba väg mot undergång inleddes snarare när två av tidningens redaktörer sparkades.

Tidningens sparkade chefredaktör, Rodrigo Pardo, är helt övertygad om att politiska motiv ligger bakom nedläggningen. “Tidningen trampade på mångas tår, vecka efter vecka, vilket åsamkade ägarna huvudvärk”, sa Pardo i en kommentar, och tillade att de nya ägardirektiven starkt motsatte sig undersökande journalistik.

Med andra ord; Cambio hamnade i en omöjlig situation, i knät på en mediakonkurrent med förgreningar djupt in i den colombianska maktapparaten. De största vinnarna på Cambios tystnad är tveklöst makten, och i synnerhet president Uribe och dennes administration, som till följd av tidningens reportage och avslöjanden kopplats till bland annat korruptionsskandaler och paramilitära kontakter. Den största förloraren är tveklöst allmänheten. Hur nedläggningen än vrids och vänds på är signalen ändå tydlig mot oberoende och systemkritisk journalistik i Colombia den är inte välkommen.

Cambios nedläggning dimper dessutom ner i ett politiskt känsligt läge; Human Rights Watchs senaste rapport avslöjar hur de paramilitära grupperna, som i huvudsak slår till mot regimkritiker (däribland journalister) och vänstersympatisörer, nu grupperat om sig och återigen är en kraft att räkna med. President Uribes försök att möjliggöra en omskrivning i grundlagen för en tredje mandatperiod röstades nyligen ner av författningsdomstolen. Men favoriten till efterträda Uribe, förre försvarsminister Santos, är en trogen “uribista”, som lovat att föra Uribes politiska arv vidare. Santos, vars familj har ägarintressen i det mediaimperium som släckte Cambios kritiska röst. Det, om något, kallas politisk censur.