Dödstalen i statistiken som myndigheten för visar inte om de som avlidit av kylan varit hemlösa eller inte. Men vi i den ideella sektorn verksamma i sociala frågor ser ute i våra verksamheter att antalet hemlösa som dör ökar när temperaturen faller.

I flera av Europas länder har den extrema kylan tvingat fram åtgärder för att hjälpa dem som riskerar att bli offer för kölden. I Polen gick myndigheterna ut med en uppmaning till allmänheten att larma polisen när någon ser en berusad eller på annat sätt utsatt person som riskerar att ta skada av kölden. I Sverige agerar de styrande annorlunda: riksdagspolitikerna gör en insamling av begagnade sovsäckar till en kyrka i Stockholm som öppnat sina portar för att underlätta för de hemlösa, när natthärbärgena är fulla och ”tak-över-huvudet-garantin” helt havererat.

Samtidigt som våra förtroendevalda vidtar denna märkliga, ”välmenande” akutåtgärd står minst 33 lägenheter i Råckstas boende för hemlösa tomma. Och detta i det politiskt styrda, kommunala fastighetsbolaget Mikasas bostadskomplex, där Stadsmissionen har ett av sina boenden. Istället för att inhysa behövande i de tomma lägenheterna används de av Stadsmissionen som lager och replokal för dess husband Arne and the Boställers.

Ett litet men tydligt exempel på ännu ett i raden av Stadsmissionens och våra politikers misslyckanden.

Men folkhälsominister Maria Larsson (KD) lovar bättring. Nu ska det tas till krafttag. 50 miljoner kronor lovas i ”stimulansmedel” till Sveriges 290 kommuner för att uppmuntra dem att erbjuda lägenheter enligt principen Housing First. Hon berömmer Stockholm som en förebild för den här modellen. Till saken hör att i Stockholm ska modellen lanseras tidigast 2013, när man haft försöksverksamhet med några få, utvalda hemlösa. Lägenheterna ska fördelas till väl utvalda kandidater, som är tillräckligt ”socialt motiverade”, samma tillvägagångssätt som socialtjänsten haft de senaste decennierna. Med ökande hemlöshet som följd. Vilka 15-20 (kanske några till, om projektet ”går bra”) av Stockholms 500-700 uteliggare som ska få den äran ska avgöras av en bolagiserad välgörenhetsorganisation, Stadsmissionen. Samma bolag som under tiden med kommunala medel tröstar våra samveten genom att dela ut halsdukar och varm choklad till alla de andra, som inte tillhör den utvalda skaran eller som inte får plats på de överfulla härbärgena.

I Stockholm passar man i denna tomma löftesfabrik på att banta socialbudgeten med 60 miljoner kronor, och 70 tjänster tas från den förvaltning som arbetar med missbruk och hemlöshet. Man lägger ner lågtröskelboendena i innerstaden (Triaden, Basen, Riddaren, Drevvikshemmet, Västan och Eken) för att flytta ut dem till en central av sådana boenden i ett industriområde i Västberga. Mitt i denna nedskärning och gettopolitik har man mage att hävda att kvaliteten på ”hjälpen” för de hemlösa inte kommer att försämras.

Vi och våra organisationer med erfarenhet av utsatthet vet att det här är en politik som kommer att skörda ännu fler liv. Insatserna är otillräckliga, kortsiktiga och kontraproduktiva. Vi vänder oss mot att hemlöshetsfrågan ska ”lösas” med fler härbärgen och ännu fler försöksprojekt, där de hemlösa ska kvalificera sig för att få bo. Det behövs istället långsiktiga lösningar i ett bredare utbud som ger människor möjlighet till ett värdigt liv.

Och vi vill bli lyssnade på och tagna på allvar. Det har under senare år varit populärt – och nu mer än någonsin – hos makten att bjuda in oss för ” dialog och samråd” inför olika politiska beslut som rör de utsatta vi vill arbeta för: beslut som ofta i praktiken redan är fattade. Ingenting av våra åsikter återspeglas i den politik som förs, men man kan från de styrandes sida stoltsera med att man ”samarbetar ” med den ideella sektorn och brukarrörelsen: man gör som EU säger och man följer äntligen de lagar som sedan länge funnits i Sverige.

Men vi har fått nog av dessa långbänkar och kafferep. Vi vill att de styrande, vare sig det är en borgerlig eller rödgrön regering, tar frågan om fattigdom, utanförskap och hemlöshet på allvar. Vi betackar oss för valhänta åtgärder som insamling av sovsäckar och löften om 50 miljoner att dela mellan landets alla kommuner och ”tak-över-huvudet-garantier” som inte fungerar.

Den rödgröna oppositionen går till motattack med löfte om 40 000 nybyggda lägenheter per år från och med 2016. Detta ska sättas i proportion till de 400 000 hemlösa, som enligt Socialstyrelsen definition, redan finns.

Och för Stockholm är situationen nattsvart i ett framtidsperspektiv: 280 000 står redan i bostadskön. 40 000 har ett akut behov. Inflyttningen till huvudstaden beräknas inom tio år motsvara ett helt Malmö. Med de här politiska ”framtidsvisionerna” kommer, vare sig vi får en blå eller rödgrön regering, de mest utsatta naturligtvis i praktiken att bli ännu mer utsatta.

Hur många medmänniskor vi förlorar denna vinter kommer vi inte att få veta. Men vi vet att det kommer en vinter igen. Vi vet att politikernas löften väger lätt när effekterna av trygghetssystemens nedmontering slår igenom. Att ännu fler kommer att dö medan man blundar för brukarorganisationernas kunskap och förslag på lösningar för att vända den utveckling som gör att våra medborgare fryser ihjäl utomhus.

Vi behöver en riktig bostadspolitik i Sverige. När var tjugonde medborgare saknar egen bostad är det dags att de folkvalda agerar och tar ett seriöst grepp om frågan – som inte längre kan förminskas till att bara handla om socialt ”missanpassade”. I en så viktig fråga som hemlöshetsfrågan kommer vi inte längre att finna oss i att sitta som gisslan vid era styrelsebord. Vi vill ha verkstad. Vi vill vara med och bestämma över våra liv.