Vi måste enas kring ett alternativ till EU
EU Vid nyårsafton 2009 kunde svenskarna blicka tillbaka på femton års EU-medlemskap. Enligt flera opinionsundersökningar har svenskarna aldrig varit så positiva till EU som nu och allt fler vill att Sverige går över till euron. Riksdagens samtliga partier är eniga om att Sverige ska stanna kvar i EU. Frågan är dock vad som kommer att hända på sikt. EU var ju ingen garant mot lågkonjunkturen och flera euroländer skakas i grunden. EU:s tillväxtpakt från början av 2000-talet blev det heller inte så mycket med.
Vårt grannland Danmark har varit med i EG/EU drygt två decennier längre än Sverige. De bägge länderna är mycket lika varandra, även om massmedia hellre brukar betona olikheterna. Även den danska opinionen har, precis som i Sverige, blivit mer positiv till EU och inom bara några år lär en andra folkomröstning om euron genomföras.
Det finns även i Danmark en utbredd EU-skepticism. Men precis som här hemma är motståndet djupt splittrat. Och precis som att det i Sverige fanns en EU-skeptisk Junilista så fanns det även en Junirörelse i Danmark, och bägge åkte de tillsammans ut ur EU-parlamentet 2009. Likheterna är slående.
Strax efter folkomröstningen om EU 1994 ökade EU- motståndet i Sverige. Men nej-sidan hade förlorat och tystnade snabbt. Den blommade visserligen upp inför EMU-omröstningen 2003 men sedan blev den ännu tystare. I dag saknar väljarna i Sverige och Danmark alternativ till EU. Tidigare EU-motståndare från såväl Sverige som Danmark sitter istället i Bryssel med generösa arvoden, dock med den något kluvna uppgiften att både verka för EU och kritisera det.
De EU-skeptiska och EU-negativa rörelser som har funnits har många gånger haft det gemensamma att de har lagt mycket energi på att kritisera EU, mer sällan på att föra fram hållbara alternativ. Å andra sidan visade sig kronanhängarnas arbete inför folkomröstningen om EMU 2003 vara sällsynt effektivt; trots en bråkdel av resurserna så vann man folkomröstningen.
Det finns än i dag en stor opinion i Sverige (liksom i Danmark) som är skeptisk till EU-medlemskapet, även om det numera, i brist på trovärdiga alternativ, istället yttrar sig i ett ointresse för EU. Samtidigt är det uppenbart att den gamla ja/nej-dimensionen har gjort sitt; de flesta är trötta på att behöva välja mellan de visionslösa alternativen med ett förlegat ”Nej” eller en snabb maktkoncentration till Bryssel. Ovanpå detta globaliseringen, där EU står maktlöst. Det behövs ett tredje alternativ: vad vi ska göra istället.
De gamla EU-skeptiska och EU-negativa rörelserna har gjort sitt. Men många, både i dessa organisationer och utanför, vill verka för alternativ. Utmaningen består således av att ena sig kring ett konkret alternativ till EU. Mycket talar för att detta borde ske tillsammans med våra grannar i väster.
