Debatt


Ulrika Rönmark
Fria Tidningen

Politiken bakom katastrofen

FN varnar för att det enda av millenniemålen som hittills varit inom räckhåll, en halvering av fattigdomen till 2015, är på väg att gå i stöpet och vi blir dagligen påminda om fattigdomens brutalitet, inte minst genom rapporteringen från ruinernas Haiti. Samtidigt som världen fortsätter med ”buissness as usual”, sprider kändisarna stjärnglans över jordbävningens offer genom galor och modevisningar, skriver Ulrika Rönmark.

Det må låta cyniskt, men denna näst intill ironiska kombination av modebranschens överflöd och den totala avsaknad av allt som kan kallas resurser, klingar knappast rent i någons öron.
Naturligtvis är det är beundransvärt hur människor har lyckats använda sina förmågor för att ge de jordbävningsdrabbade den absolut nödvändiga hjälp de har rätt till. Som ni förstår är mitt syfte inte att döma bort det som görs i dag, utan snarare att belysa det som kommer i skymundan bakom galorna. Risken finns att vi blir så upptagna med vad som händer i nuet att vi glömmer både att titta bakåt och att tänka långsiktigt. Ett jordskalv sker oberoende av oss människor, men dess konsekvenser är i största mån påverkbara. Det är sannerligen dags att börja prata om politiken kring katastroferna!

Många av orsakerna till jordbävningens förödande konsekvenser finns i Haitis historia, som ständigt omyndigförklarande och tillrättavisade utifrån. Utan en regering som kan försvara landets intressen faller man helt till föga för utomstående makter. Exempelvis ser vi hur hjälp från USA har tenderat att anpassas mer efter amerikanska överskott av subventionerade grödor, än efter haitiernas långsiktiga matbehov. Mathjälpen såväl som importtullättnader, i och med strukturanpassningar som landet gjort på Världsbankens initiativ, har bidragit till att lokala jordbrukare fått lägga ner och istället sökt sin lycka i urbana kåkstäder; kåkstäder som inte står sig så bra mot en jordbävning.
Vi måste fråga oss vad omvärlden egentligen avser återuppbygga på Haiti. Knappast bör det vara kåkstäderna och förmodligen ligger lösningen inte endast i infrastrukturen. Är det kanske dags att överge bilden av att fattigdom är en tidsbunden relation mellan industriella och förindustriella länder där utvecklingsländerna bara väntar på att till slut sköljas med av välstånds-vågen från väst?
Tyvärr måste jag göra er besvikna. Inte heller jag sitter och håller på den universella lösningen på fattigdomsproblematiken. Men jag tror att vi har allt att vinna på att diskutera och framför allt måste vi öppna våra sinnen för nya infallsvinklar. Just därför är Utrikespolitiskt Konvent (5-6 mars på School of Global Studies i Göteborg) ett så bra initiativ, då det kommer att öppna upp för debatt och ge ökad insikt om både Sveriges och den lilla människans roll inom årets tema: Fattigdomsbekämpning, Utveckling och Bistånd.  Åsikterna om hur fattigdomsproblematiken ska lösas är många men faran ligger knappast i deras vitt skilda karaktärer, utan snarare i att de allt för sällan ställs mot varandra i den offentliga debatten!

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2025 Fria.Nu