Major Jan Björklunds nykonservativa världsbild
I tider av fega politiska positioneringar och säkrande utgångspunkter ska Folkpartiet ha en eloge. Inte för att de så väldigt gärna – och i motbjudande syften – vill skicka ytterligare hundra beväpnade ungsoldater till det sargade Afghanistan. Inte som fredsknektar utan som stridande part i en flera decennier gammal och känslig konflikt. Inte heller ska det en gång liberala partiet ha en eloge för att de för in en hetsande krigsretorik i det svenska politiska samtalet.
Major Jan Björklund ska däremot ha en eloge för att han vågar uttrycka sina ambitioner i ordalag så att det inte råder några missförstånd, att FP-ledaren inte bara internt utan under ett valår rakryggad inför hela väljarkåren beskriver sina ambitioner för en global fred som bygger på lemlästade civila och fördrivna familjer i Afghanistan. Det är dess värre, och framför allt om man befunnit sig bortom Sveriges gränser en liten tid, ett utdöende och politiskt dött fenomen: politiskt klarspråk. Det är, i Sverige och för den delen inom internationell politik, lika med att skjuta sig själv i foten och hoppas att det inte svider.
Men efter ”snällismens” fall i och med Bengt Westerbergs avgång och Lars Leijonborgs tillträde har Folkpartiet byggt upp ett stabilt och målinriktat varumärke som partiet ”som vågar säga det inga andra törs säga”. Det är inte bara en flirt med populistiska krafter som Sverigedemokraterna, det är även passande bitar av vad som liknar ett stabilt förhållande med en nykonservativ världsbild där västvärlden (läs den vita världen) är ideal. En världsbild som bygger på en omvänd praktisk politik: stabilitet byggs med medlemskap i Nato, fred formas med hjälp av osäkrade AK-47:or, en rättvis social ordning är att ställa hårdast krav på dem som redan ligger ner.
Det här är, för politiskt intresserade, måhända inga nyheter. Men det är värt att påminna sig om när partiets Nato-talesman (förlåt, försvarstalesman), Allan Widman, vill utöka Sveriges truppnärvaro i Afghanistan, i kontrast till Moderaternas försvarsminister Sten Tolgfors planer. Vilka signaler sända detta till väljarkåren, förutom att Folkpartiet fortfarande tror på den uråldriga lögnen att våld mot våld kan badda Afghanistans djupa sår? Det innebär framför allt flera steg tillbaks intellektuellt sett beträffande krigets plats (eller förhoppningsvis icke-plats) i ett framtida upplyst samhälle. I ett svartvitt tidevarv där ena parten terrorstämplas medan andra demokratiförklaras är konfrontation ett framgångsrikt politiskt vapen. Det har Folkpartiet förstått.
Klas hoppas att en annars feg valmyndighet vågar blottlägga antalet blankröster i höstens val
