Marknadens ansvarsvakuum
För några år sedan avslöjades sambandet mellan våra mobiltelefoner och det blodiga krigstillståndet i Kongo-Kinshasa. I östra delen av landet lät krigsherrar barn arbeta i underjorden under vapenhot för att få fram coltan, som används för att utvinna metallen tantal – en metall som på grund av sin höga smältpunkt blivit enormt viktig för produktionen av alla dessa små mobiltelefoner som vi vant oss vid, bärbara spelkonsoler till våra barn och till datorer.
När coltan-brytningens baksida avslöjades ledde det till ett ramaskri. Men sedan dess har elektronikindustrins behov av sin favoritmetall bara ökat. Vi köper allt fler mobiltelefoner, minidatorer och bärbara spelkonsoler. I östra Kongo-Kinshasa pågår fortfarande brytning av coltan och landsändan är i ett krigstillstånd.
Det här är bara ett, särskilt brutalt, exempel på när den globala ekononomins krafter driver fram fruktansvärda effekter. Men frågan är vem som bär ansvaret. Marknadsekonomin är till sin natur allt annat än moralisk. Så vem ska ta ansvar?
De stora mobiltillverkarna handlar naturligtvis inte själva från krigsherrar i östra Kongo. Om det vore så vore ju problemet på något vis så mycket enklare. Nej, de köper komponenter från underleverantörer, som i sin tur köper från underleverantörer, som i sin tur...
Den som tror att den blodiga jakten på råvaror är något särskilt för mobiltelefonindustrin tror nog fel. Jakten på coltan är egentligen bara ett i raden av exempel på hur Centralafrikas naturresurser plundras under omänskliga förhållanden. Tidigare har det varit diamanter som varit det mest begärliga att plundra.
De globala företagens behov av råvaror till varje pris visar sig på ett liknande sätt i kärnkraftsfrågan. Uranbrytningen som krävs för kärnkraften orsakar förödelse för miljön runtomkring.
Det här är något som pågått sedan mycket länge, där stora landområden i bland annat Kanada och i Afrika drabbats, för att förse kärnkraftverk i exempelvis Sverige med uran.
Kärnkraften är en industri som är så giftig från början till slut, att det är omöjligt att se hur den skulle kunna miljöanpassas. Men för andra industrier borde vi kunna kräva att den rika världens låt-gå-attityd får ett stopp. Mobiltillverkarna borde kunna tvingas att bevisa en spårning av var deras komponenter och delar ursprungligen kommer ifrån.
Samma sak borde gälla klädindustrin och andra globala jätteindustrier med miljöförstöring och utnyttjande på sitt samvete. Det är långt ifrån omöjligt, det kräver bara att vi slutar tro på att marknaden kan lösa världens problem.
