Men snart insåg jag att vi inte var så olika, att skillnaderna inte var så stora som jag först hade trott. Jag fick ett bra arbete och lärde mig språket, fick svenska vänner och arbetskamrater och lärde mig att det främmande inte var så främmande, trots allt. Men jag hade också tur, mitt utgångsläge var bättre än för många andra flyktingar. Jag var inte helt oförberedd på livet utanför Irak. Jag hade under perioder redan bott utomlands.

Vad som verkligen överraskade mig var däremot svenskarnas kärlek till naturen, en kärlek som jag nu till min förvåning delar men som länge var obegripligare än allt annat. Som så många andra invandrare hade jag inte några särskilt positiva erfarenheter av naturen. Varför skulle man gå ut i skog och mark? Där finns ju bara ormar, spindlar och vargar. Kallt och blåsigt är det också och man måste ta på sig fula kläder! Så småningom, utan att jag egentligen lade märke till det förrän efteråt, förändrades min syn. Jag förstod att naturen var en plats för rekreation och en resurs för hela samhället, något vi måste ta till vara och vara rädda om. Det skedde genom mitt arbete, mina vänner och genom min son, som är född i Sverige. För honom är naturen inte farlig, den är ju en del av hans liv och då blev den till slut också en del av mitt liv.

För de flesta invandrare går det inte lika enkelt. Det är svårt att vara muslim och komma till ett kristet sekulariserat land. Det är svårt att komma långt bortifrån, som ett frö för vinden, och slå rot i ett kallt och glest befolkat land där människor vet lika lite om dig som du vet om dem, ett land som öppnat sina dörrar för dig . Det är ohyggligt svårt att slitas upp med rötterna och hamna i en lägenhet i Bergsjön eller Hammarkullen. Tusentals människor lär sig aldrig tala svenska, får aldrig ett meningsfullt arbete, kommer aldrig att känna annat än utanförskap. Jag har mött människor som bott i Göteborg i femton år men aldrig varit hemma hos en svensk familj, aldrig varit ute i naturen, inte ens sett havet, trots att det finns så nära.

När jag arbetade för några år sedan i Göteborg med naturguidningar med olika invandrargrupper förstod jag genast att det dels fanns väldigt stort behov av information om natur- och miljöfrågor men också att naturen i sig kunde vara en mötesplats för invandrare och svenskar. De svenska skogarna och sjöarna, bergen och havet kunde vara en plattform för förståelse och gemenskap, ett rum där alla, svenskar så väl som invandrare, kan mötas på lika villkor.

Vi har inte råd med hundratusentals människor som tvingas leva i marginalen, som inte räknas och heller inte känner sig som svenskar. Det är människor som har gjort samma resa som jag har gjort, en resa från det välbekanta till det främmande, från öknen till sjöarna och skogarna i Sverige, men som inte har haft samma tur och samma möjligheter som jag själv har haft.