Varje kväll innan jag somnade tittade jag som liten flicka på stjärnorna och månen från taket på vårt hus mitt i Bagdad, där mina bröder och jag brukade sova på nätterna när sommaren var som allra hetast, och fantiserade om hur min ö såg ut; hästar som levde vilda på ängar fulla med blommor i alla färger, trädgårdar med apelsinträd och dadelpalmer, tropiska fåglar, dofterna från floden som forsade förbi. Jag levde lycklig i mina drömmar. Fann trygghet i dem, hade något att se fram emot varje kväll.

Tills kriget bröt ut. Kriget mot Iran. Då vågade vi inte längre sova på taket och jag slutade nästan drömma om min ö. Det fanns helt enkelt inte längre lika stor plats för drömmar, för mina barnsliga fantasier, verkligheten upptog hela mitt medvetande. Kriget kom aldrig till Bagdad men livet blev begränsat av oron för vad som skulle kunna hända. Släktingar och vänner dog vid fronten. Min barndom tog slut. Ungdomen och vuxenlivet tog vid.

Men ändå, min dröm levde kvar under alla de skiftande perioderna i mitt liv. Jag upplevde ett krig till, läste på universitetet, gifte mig och födde barn. Jag flyttade till Sverige, skapade mig ett nytt liv, upplevde både sorg och glädje. Fick nya vänner.

Efter några år började jag tänka på min uppväxt igen, på vårt hus i Al Mansour i Bagdad. Jag tänkte på mina skolkamrater, på vänner och släktingar som nu lever i exil spridda runtom i världen. Drömmen fanns där någonstans i bakhuvudet, ett avlägset minne som ibland gjorde sig påmint. På något vis hade den överlevt, legat inkapslad, som ett frö i öknen, som plötsligt börjar gro när regnet äntligen kommer.

Är det verkligen möjligt, tänkte jag till slut, en egen ö? I taket i mitt sovrum ritade jag stjärnor med självlysande färger och började drömma igen. Kanske inte precis samma slags drömmar som när jag var barn och levde nära Tigris.

Så efter två krig och många resor runt om i världen bygger jag nu ett hus på Brännö i Göteborgs skärgård. Långt från barndomens Bagdad och orientens stjärnhimmel, som skänkt mig så mycket tröst. Nu cyklar jag till sist runt på min ö, bland ekar och vildrosor, känner doften från havet, lyssnar på fågelsången och beundrar sommarens alla blommor, precis som mina svenska vänner gör.

En ö som visserligen inte är min egen men i mina drömmar bor jag där ensam med min familj, med en flakmoped full av framtidsdrömmar. Jag tänker på min barndom och ler hela vägen hem till mitt nya paradis.