Enligt AL-Jazeera ska 66 000 civila Irakier ha offrat sina liv. Bland dessa räknade döda finns inte alla de med som indirekt fallit offer genom umbäranden av olika slag, som förorenat vatten, brist på mat och mediciner, på adekvat läkarvård och så vidare. Antalet döda på grund av kriget är sammantaget flera hundratusen, kanske nära en miljon.

Till detta krig, till allt detta mänskliga lidande har Sverige bidragit med sin vapenexport. Det land som tog emot mig som flykting efter Gulfkriget, det land jag lärt mig älska som mitt eget, står nu i skuld till det irakiska folket.

Drömmen om ett bättre liv efter Saddam, om fred och demokrati, om att bygga landet på nytt, vad hände med den? Av de frisläppta dokumenten framgår att vi har lika mycket tortyr nu om inte mer än under Saddam Husseins tid. Vad har vi då vunnit med kriget? Tortyren har blivit vardag för irakierna, en del av livet.

Man har exempelvis beräknat att det skulle kosta 25 miljarder dollar att bygga upp landet igen. Men vilket ekonomiskt värde sätter man på ett människoliv? Vad kostar mänskligt lidande? Vad kostar psykiskt lidande, oro, ångest och våldtäkter? Vad är kostnaderna för ett liv i exil? Hur mäter vi allt detta?

”Framtiden” har blivit ett ord som förlorat sin betydelse för hundratusentals Irakier i Bagdad. Hoppet har ersatts av otrygghet och vanmakt. För några dagar sedan pratade jag med en vän från min tid vid elverket i Bagdad. ”Vi kan fortfarande inte leverera el så det räcker alla dagar och vi har brist på vatten”, berättade han. ”Barnen leker med riktiga vapen på gatorna.

Jag vågar inte låta mina vara ute ensamma, inte ens nu efter så många år. Allt har också blivit mycket dyrare. Landet har delats i två hälfter, en rik och en fattig. Det är många som har tjänat oerhört mycket pengar under de här åren, andra som får kämpa varje dag för sitt uppehälle. Sjukvården är undermålig och arbetslösheten är fortsatt hög.

Var finns det liv vi blev lovade? Var är vår frihet! Det har gått åtta månader sedan valet utan att vi ännu fått en ny regering. De flesta av oss i Bagdad har i någon mening gett upp. Vi har anpassat oss till omständigheterna men vi har inte längre någon framtidstro. Vad svarar man? Kanske är det så att ett krig, även om uppsåtet händelsevis skulle vara gott, inte skapar de bästa förutsättningarna för frihet, demokrati och försoning. Att våldet i första hand splittrar, inte förenar.

I Sverige pratar vi om rättvisa och fred samtidigt som vi säljer vapen till dem som dödar de människor vars liv vi påstår oss värna. Än en gång ser vi att exportinkomster är viktigare än människors liv, att den svenska krigsindustrin kan fortsätta bakom en ridå av officiella lögner, undanflykter och tystnad, som i det aktuella fallet med de svenska vapnen i Irak.

Varje krona som den svenska vapenindustrin drar in är blodspengar. Lagstiftningen säger visserligen att vapen inte får exporteras till krig- förande länder eller till länder som kränker mänskliga rättigheter. Det kan låta glasklart men verkligheten är luddigare. Den svenska vapenexporten till USA har till exempel fördubblats sedan kriget bröt ut 2003.

Denna kluvenhet är ett problem för Sverige och i längden naturligtvis ingen moralisk position som tänkande och kännande människor i vårt land kan acceptera. Till slut måste vi besvara frågan vad ett människoliv är värt och vilket ansvar vi själva har för dem som mördas av svensktillverkade vapen. Vi är inte utan skuld bara för att det är någon annan som har fingret på avtryckaren.

Varje gång en människa dör går en alldeles unik värld under, en värld som aldrig funnits tidigare och aldrig kommer att finnas igen, skrev den franske filosofen Jacques Derrida. Det är ett faktum som inte bara krigförande länders ledare och krigsherrar borde begrunda närmare.