Vi känner alla till den grekiska skuldkrisen, som allt sedan det där talet har varit en följetong i medier över hela världen.

Men man förstår inte vidden av den förrän man står inför de människor som tvingas betala priset för den misslyckade politik som ett korrupt ledarskap har fört i åratal. Intellektuellt är det en enkel sak men känslomässigt så mycket svårare, egentligen omöjligt om man inte befinner sig på plats i Grekland, kan se med egna ögon och lyssna till människors berättelser.

Jag har besökt Grekland i hela mitt liv; som barn bodde jag där om somrarna. Jag föddes i Bagdad men mina bröder bodde i Grekland. Jag älskar landet, människorna, kulturen, maten, och jag återvänder ständigt.

Men den senaste resan blev annorlunda, ett uppvaknande. Det var ett land i förvandling jag kom till, ett land på ruinens brant. Det var en verklighet jag trots allt inte var förberedd på. På bara ett år, sedan mitt förra besök, hade läget förvärrats. Nu märktes krisen överallt, i hemmen, på arbetsplatserna, på gatorna.

Några dagar efter ankomsten reser vi till Thasos, ön söder om Thessaloniki, där min bror har hyrt ett sommarhus. Under vår resa runt ön ser vi skyltar om hus till salu; hotell och butiker som har tvingats stänga.

Jag kommer att tänka på den svenska mäklaren som nyligen intervjuades i tv, som med ett brett leende förklarade vilket drömläge som råder för svenskar som vill köpa ett hus utomlands. Reapriser!

Min bror berättar om ryssarna som invaderar ön. Han berättar om tyskar och andra som köper upp fastigheter och företag i krisens kölvatten. Grekerna håller på att förlora sitt land. En annan verklighet än mäklarens.

Det finns inte någon enda människa som inte är drabbad på ett eller annat sätt, förutom möjligen de som plundrade nationen, som dolde sanningen, som förde ut sina stulna pengar till utländska banker och nu fortsätter att leva sina liv oberörda av det som händer. Man möter ilskan i varje gathörn, bitterheten. ”Det är vi som tvingas betala medan de skyldiga slipper undan”. De ansvariga politikerna, de europeiska storbankerna!

De flesta jag talar med tycker att Grekland ska ställa in betalningarna. Bara räntekostnaderna kommer att hålla landet i ett järngrepp under åratal framöver. En hel generation unga har redan drabbats hårt av arbetslöshet. Tusentals missnöjda studenter gav sig ut på Thessalonikis gator och drabbade samman med polisen mitt framför ögonen på oss. Demonstranterna sköt raketer, polisen svarade med tårgas.

När utbildningsfrågan debatterades i tv för några veckor sedan strömmade en grupp lärare in i studion. Innan de kördes ut av kravallutrustad polis framförde de en protest mot planerna på att avskeda 17 000 deltidsanställda lärare.

Hur länge kommer polisen att kunna slå ner protesterna på detta brutala sätt? Folk är missnöjda. Ingen har längre något förtroende för politikerna, de har stulit drömmarna från de unga. Samma sak som hände i Irak, en generation unga förlorade hoppet innan deras liv ens hunnit börja.

Artemis, en tjugofemårig läkare som jag pratar med, vill lämna landet. Hon ser ingen framtid i Grekland. Hennes drömmar finns någon annanstans. Hennes lön har halverats och skatten mer än fördubblats.

Dimitri, ägare i tredje generationen till en affär i centrala Thessaloniki, vill också fly landet. Han uttrycker sin förbittring över politikerna som trots den stora ekonomiska krisen handlar vapen för mer 40 miljarder euro.

Överallt frågar mig människor om det går att få arbete i Sverige.

Jag blev trots allt till sist vittne till en solskenshistoria. En engelsk backpacker som hade förlorat sina flygbiljetter. Han försöker tigga ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna åka hem, ber några studenter om hjälp. Studenterna tömmer fickorna på allt de har!

De har kanske berövats sina framtidsdrömmar – men inte sina hjärtan.

Natten gick hän, och det grydde till dag, och de seglade ständigt.
(Slutraden i Odysséns andra sång.)