Gallup-politiken | som snabbt knark

Den här jakten på ”snabba cash” får alltmer också en motsvarighet i svensk politik: gallup-politiken, den politik vars huvudmål är snabb synlig effekt i nästa Sifo- eller Demoskop-mätning.

Moderaternas pr-general Per Schlingmann brukar anses vara den regerande mästaren på detta område. Annars har Maud Olofsson länge varit en politiker som helt verkat drivas av detta patos - att gå hem i stugorna utan att i onödan bry sig om vilken politik Centerpartiet bildats för att driva.

Inför årets valrörelse finns nog risk för ett rejält genombrott för detta pr-styrda sätt att driva politik. När partierna nu för första gången kommer att satsa på tv-reklam som en central ingrediens i valrörelsen är det än mer den lättköpta vinklingen som gäller.

Det finns liksom en inbyggd logik för denna oideologiska version av politiken, en logik som kanske lättare syns i amerikansk valrörelelse. För det första blir politiken ett slags sporthändelse, en turnering med snabba puckar rakt mot mål. För det andra gäller principen om att den som har medgång automatiskt får ytterligare sympatier. Folk vill rösta på en vinnare.

I det här spelet blir konsulter inom pr och lobbyism allt viktigare, för såväl politiker som utomstående som vill påverka. Politikens innehåll ska främst förpackas snyggt och slagkraftigt. Utformandet får inte styras av något så oregerligt som ett medlemsmöte eller en kongress, den saken är utom tvivel.

Politiker som ska gå hem måste med den logiken röra sig mot mitten ideologiskt, slipa bort kanter som kan störa bilden av den leende och kloke. De skillnader som finns ideologiskt är inget att vinna snabba röster på, de ideologiskt övertygade väljarna har redan valt sida, lyder logiken.

Det här kan verka ganska oskyldigt. Politiker har ju alltid behövt vinna röster. Men den nya gallup-politiken får faktiskt effekter som är intressanta. Nya begrepp uppfinns på löpande band, på samma sätt som i vilken kommersiell pr-industri som helst. I USA var det ”change” som var varumärket som skulle sälja i det senaste presidentvalet. I Sverige experimenterar Moderaterna nu för fullt med att dunka in ”vänsterexperimentet” som varumärke på oppositionen, eftersom ingen sval mittenväljare antas gå igång på vare sig vänstern eller politiska experiment.

Om den här typen av ytligt spel tar över valrörelsen blir det vettiga sättet att bedriva politik inte i val utan som lobbyist, och även den logiken hämtas då från det stora landet i väst. Men även om det finns vänsterorienterad lobbyverksamhet kvarstår det bittra faktumet att det är en arena där pengarna styr. Och då kommer exempelvis miljörörelser alltid långt efter sina motståndare i inflytande.

Kvartalskapitalismen driver ibland företag till riktigt eländigt beteende, kortsiktigt för företagen själva, människor och miljö. Kvartalspolitiken är tyvärr ungefär lika destruktiv, eftersom den bara ser till vad som kan gå hem bland en viss väljargrupp de närmsta veckorna. Om någon månad är allt redan glömt. Då är det bara opinionssiffrorna som talar.

Men än är inte den svenska politiken helt anpassad till denna logik. Jag önskar att vi slipper, och att de rödgröna vågar sticka ut hakan istället för att ängsligt snegla mot Sifos och Demoskops kristallkulor. Valrörelsen hittills tyder tyvärr inte på det, men det är ju också en lång bit kvar.

Linus njuter av veckans snöstormar och drömmer att klimatförändringarnas hot om snöfria vintrar bara var en ond mardröm.