Sedan presidenten Manuel Zelaya störtades i juni förra året har en ”administrativ junta” kontrollerat landets politiska och ekonomiska korridorer. I realiteten har det inneburit att Honduras slagit in på den väg som vanstyrde landet under kalla krigets turbulens. USA:s – eller snarare Nordamerikanska nykonservativa lobbygruppers – inblandning i kuppen är ännu inte helt klarlagd, men vad som med säkerhet kan styrkas är att västvärldens intressen i den ekonomiskt intressanta republiken i Latinamerikas glömda centralfickor är säkrade i och med den nya regimens tillträde.

Men mitt i denna tröstlösa sorg uppenbarar sig en tydlig paradox. Inte många statschefer deltar vid den nyligen valde presidenten Porfirio Lobos installation. Det priset är inte många ledare, och allra minst Barack Obama, beredda att ta. Ändå har USA:s närvaro i Honduras säkrats till följd av att den nya regimen meddelat att landet lämnar det vänsterledda projektet ALBA – och med det är Venezuelas och Kubas närvaro i form av militärattachéer och oljeministerier respektive läkar- och lärargrupper ett minne blott. I hamnarna lär Chiquita fortsätta att lasta sina bananlaster i samma stund som Honduras regnskogsregioner prospekteras inför förväntade oljefyndigheter.

Befolkningen i Honduras kommer sällan, för att inte säga aldrig, till tals i landets av miljonärer ägda presskår. FN har inte erkänt den nya regimen, vilket hindrar biståndspaket från att nå landets redan svältande periferier. På gatan är det inte många som brister ut i hoppfulla profetior kring landets framtid. Varken ekonomiskt eller politiskt. Istället talar många om en kvävd värdighet. En värdighet som landets avsatte (men senast lagligt valde) president Manuel Zelaya gav de fattiga folkmassorna närmast bergsfötterna åter genom sociala projekt, satsningar inom infrastrukturen och tal om ekonomisk demokrati.

Värdigheten kommer sällan upp som samtalsämne i politiska frågor, men det måste ända fastslås att den, mer än något annat, lyser med sin frånvaro medan Honduras vandrar in en ny politisk epok, anförd av en listig och sofistikerad diktatur.

Klas beklagar att antalet journalistmord i världen ökar