Frågan var naiv, naturligtvis, för alla med politisk inblick vet vad det handlar om: Barack Obamas image hellre än hans praktiska politik ska ge bilden av ett nytt USA. Glädjande har Barack Obama också öppnat en särskild flyglinje mellan Havanna och Miami, vilket tillåter kubaner bosatta i USA att besöka släktingar på Kuba. Men mycket därutöver har den nyutnämnde nobelpristagaren inte bidragit med. Inte om vi ser till hans utrikespolitik och strandar vid två aktuella exempel: USA:s ovilja till engagemang under klimattoppmötet i Köpenhamn och landets roll i Latinamerika.

Löftena om förändring och ödmjukhet ekar tomma vid åsynen av de sju militärbaser i Colombia som USA säkrade förra året. Baserna är inte bara ett ingrepp i den colombianska inrikespolitiken (förvisso med regeringens samtycke men i strid mot internationella konventioner, eftersom Nordamerikanska rådgivare agerar som medkombattanter i Colombias inbördeskrig), det ses även som en onödig provokation gentemot Venezuela. Barack Obama har inte haft förmågan, eller den politiska viljan, att sätta press på de konservativa lobbykrafter i USA som ekonomiskt och politiskt ämnar destabilisera valda demokratiska regeringar i exempelvis Paraguay, Ecuador, Bolivia och där de lyckats Honduras.

”2010 blir ett svårt år för Obama i Latinamerika”, förutspådde Peter Hakim i en ledare i mexikanska El Universal. Hakim sätter förutom USA:s svårlösta relationer med flera av kontinentens länder även fingret på Irans växande intressen i Latinamerika som kärnan till växande huvudbry för Obama. Latinamerikas demokratiska utveckling närmar sig det politiskt farliga. Iran har nyligen tecknat handelsavtal med den största ekonomin, Brasilien, vilket gjorde president Lula da Silva oförmögen och ovillig att fördöma den iranska diktaturens senaste våldsvåg mot demonstrerande massor.

Samma pinsamma tystnad eller snarare hyllning till Irans ”antiimperialistiska” statsskick hördes från Hugo Chávez när denne knöt Iran till sig som allierad stat. Att Latinamerika försöker bryta sig loss från beroendet av grannen i norr och den västerländska kapitalismen är ett nyttigt steg i kontinentens demokratiseringsprocess. Men att istället närma sig stater som Kina och Iran förvandlar utvecklingen till teatralisk befrielse, processen riskerar att i längden tappa sin demokratiska trovärdighet genom att välkomna ett så tveksamt ledarskikt som det iranska. Men kvar med den största huvudvärken och den minsta koksleven till den latinamerikanska soppan står ändå Barack Obama.

Klas beklagar att Burma fängslat en journalist för att ha utfört sitt uppdrag, att fotografera politiskt förtryck.