Så kom då äntligen ett viktigt inlägg om svensk integrationspolitik: Dilsa Demirbag-Stens debattartikel i Göteborgs-Posten (27 dec) om varför invandrare alltid förblir invandrare i Sverige. Ett välkommet tillskott i det skymningslandskap av kulturrelativism som munkavlat den offentliga debatten om varför den svenska integrationspolitiken bör ses som ett misslyckande. Demirbag-Sten tar i sin artikel upp något oerhört väsentligt: Hur kulturrelativismen bidragit till en identitetsproblematik som placerar alla invandrare i ett homogent fack, och hur vår rädsla för att inte vara politiskt korrekta exempelvis tillåtit genomdrivandet av en lag som gör det möjligt med barnäktenskap i Sverige.

Vad politikerna inte verkar ha förstått, men som Demirbag-Sten försöker åskådliggöra, är hur beslut som dessa i själva verket skadar invandrarna och skapar motsättningar i vårt samhälle.
Det är hög tid att vi alla kollektivt utvärderar följderna av Kulturrelativismen. Denna välmenta – men i svensk tappning mycket farliga ideologi. Inte minst genom att våga diskutera vad den fått för inverkan på det politiska klimatet i vårt land.

Kulturrelativism är som känt en ideologi som i grunden bygger på mycket positivt: uppfattningen att ingen kultur är viktigare eller mer utvecklad än någon annan. På detta följer dock att kulturer alltid bör förstås utifrån sina egna värden och sammanhang, och att de därför inte kan mätas mot varandra. Då den tillämpas på integrationspolitiken blir kulturrelativismen följdaktligen ytterst problematisk.

Genom sin inneboende logik bidrar den till en uppdelning i ett ”vi” och ett ”dem”; att samma regler inte är tillämpbara på alla. Och vill vi ha ett välintegrerat samhälle är detta helt fel ledstjärna att följa. Bort med kulturrelativism, fram med det kollektiva ansvaret!

Vad är Sverige? – Jo, summan av alla de ageranden som ryms inom landet. Oavsett om vi kallar oss ”svenskar”, ”nysvenskar” eller ”invandrare” har vi alla ett ansvar för Sveriges politiska och ideologiska utveckling. Istället för att betona det individuella - olikheterna mellan oss - borde vi alla fokusera på det som binder oss samman. Det är mer än vi tror. Likheterna är ju egentligen betydligt fler än de olikheter som, då de alltför ensidigt framhävs, leder till att stereotypbildning och rasistiska attityder får fotfäste.  

Vi bör en gång för alla fastslå att det finns lika många ”lata svenskar” som ”lata invandrare”, precis som det finns lika många ”rasistiska invandrare” som det finns ”rasistiska svenskar.” En skillnad då det gäller det senare är att det då kallas ”omvänd rasism” och inte kort och gott, rasism. Ytterligare en politisk korrekthet som indelar oss i ”vi” och ”dem”, som gör skillnad mellan rasism beroende på etnicitet. Varför? Rasism är rasism och handlat om en rädsla för andra kulturer. Vad spelar det för roll vilken kultur som är i skottlinjen? Det viktiga är att det är individerna som drabbas. Just dem som kulturrelativismen i grunden vill skydda.

I den politiska korrekthetens högborg, Sverige, har extrema rörelser växt fram genom vår oförmåga och rädsla för att öppet debattera och diskutera invandringen och hur vi kan förbättra den i dagsläget dåligt fungerande integrationsprocessen. Mycket av det missnöje som nu gör det möjligt att få ett främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna i riksdagen kanske hade uteblivit om integrationsfrågan inte  gjorts tabu och präglats av en uppdelning i just ”vi” och ”dem”.

Vi är många som drömmer om ett Sverige där alla behandlas som jämlikar, där svenskar tar till sig invandrares traditioner och invandrarna svenskarnas; där vi alla berikas genom våra möten med varandra. I grunden står och faller drömmen med frågan om nationsbyggande.

Vad kännetecknar då en nation? - Jo, att människor ser sig som en grupp, att de känner sig som en del i en större gemenskap. Jag är övertygad och måste bevara tron på att det går att åstadkomma ett nationsbyggande på etnisk mångfald istället för homogenitet. Hur detta ska åstadkommas är osäkert, men en sak är definitivt säker: Vägen dit går inte genom kulturrelativism, utan genom ett fastslagande av likheter istället för det omvända som i dagsläget präglar svensk integrationspolitik.