Vi närmar oss år 2010 med stormsteg, det är i dag bara två veckor kvar till dess, och att man då ligger så långt efter med arbetet är inte okej. Jag kan förstå att alla hinder inte går att lösa, med tanke på olika gruppers viljor och behov, men vi som ungdomsorganisationer arbetar ofta parallellt med varandra och har så vitt jag uppfattat det sällan stött på olösliga problem i den här frågan, och om man nu är osäker i byggnadsnämnden på hur man kan åtgärda ett uppmärksammat problem, varför då inte ta hjälp av referensgrupper med representanter från de olika handikappgrupperna vilka ju faktiskt är experter på sina områden?
 
Att byggnadsnämnden i Göteborg arbetar mestadels utifrån anmälningar och inte inspektioner hade kunnat vara okej, om man tagit sig tid att engagera sig i varje enskild anmälan. Som det är nu erkänner Mats Arnsmar själv att en hel del anmälningar som faktiskt kunnat leda till åtgärder faktiskt slunkit igenom och avslagits. Det innebär för mig att man inte lägger så stor vikt vid de anmälningar som kommer in och att man så hamnar i ett moment 22. Man gör inget av de anmälningar som kommer in, men man gör inte heller några egna inspektioner för att hitta de problem en person med funktionsnedsättning stöter på i sin vardag. Alltså blir ingenting eller möjligen ytterst lite gjort. Att man än i dag, efter snart ett decennium av 2000-talet fortfarande har den här nonchiga inställningen känns bara pinsamt.
 
Något som väcker mina funderingar efter att ha läst intervjun med Mats Arnsmar är att riksdagen för länge sedan borde ha tagit steget att ändra lagstiftningen gällande ombyggnation av exempelvis kulturmärkta byggnader och andra miljöer. Att en lagstiftning ska stå i vägen för ett tillgängligt samhälle känns motsägelsefullt och oprofessionellt. Visst kan jag förstå att en stor ombyggnation av en K-märkt byggnad inte är genomförbar, men med alla de externa och fristående hjälpmedel som finns att tillgå eller anpassningar som kan göras borde inte detta vara ett problem. Om vi tittar på Mats Arnsmar exempel om ramper i butiker med trappsteg borde en fristående ramp inte vara svårt att lägga på plats. Eller för den delen en uppmärkning av ett trappsteg för att personer med synnedsättning lättare ska kunna uppfatta trappsteget. Detta är ingenting som behöver kosta vare sig tid eller pengar, och absolut inte innebära en hel ombyggnation, men ändå ett sätt att komma runt problemet.
 
Vad som också gör mig konfunderad är att Göteborg, som Sveriges andra största stad, inte hunnit lika långt som andra kommuner. Göteborg är inte bara en stad för oss som bor här, det är en internationellt omtalad och välbesökt stad av så väl turister som affärsresenärer och studenter. Borde då inte Göteborg ha hög prioritet i frågan om tillgänglighet för alla? Jag är medveten om att det är ett enormt arbete att tillgängliggöra en så stor stad. Men man har haft tio år på sig. Handlingsplanen ”Från patient till medborgare” kom år 2000, det är snart tio år sedan. Det känns som en typiskt mänsklig faktor att skjuta problem framför sig in i det längsta, men när det handlar om att tillgängliggöra en storstad fungerar inte det argumentet. Vi har en mängd experter inom det här området som själva har en funktionsnedsättning och samtliga av dess är villiga att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter. Ta hjälp av dem, om problemet nu känns svårlöst. Det är dags att ta sig i kragen och sätta fart, vi har väntat på år 2010 och det resultat som ska vara uppnått då i tio år. Det är en lång tid, och för våra medlemmar en stor del av deras liv. Det är inte okej att fortsätta skjuta det här problemet framför sig längre. Och vad händer om målet inte är uppnått när år 2010 är slut? Ingenting! Vi arbetar tillsammans med många andra organisationer för att otillgänglighet ska klassas som diskriminering i svensk lagstiftning. Det verkar vara det enda som hjälper mot den tråkiga attityd vi kan se hos bland andra byggnadsnämnden.
 
Jag tror att det första man behöver jobba med inom byggnadsnämnden är attityden. Har man inställningen att ingenting går att lösa, är det inte heller konstigt att man inte kommer någon vart.