Med bekymmer tänker jag på konferensen i Köpenhamn. Jag tycker att det ligger så mycket i vägen för att ett nödvändigt nytt grepp ska lyckas där. Vi lever egentligen inte i en demokrati. Det är inte folk som styr och bestämmer – det är det pengarna som gör. Vi låter dem bestämma. Pengarna står högst på prioriteringslistan. Inte alltid, men ofta, allt för ofta.

De flesta är nog överens om att pengar är ett praktiskt hjälpmedel; bra att ha, svårt eller omöjligt att avskaffa helt. Men om prioriteringslistan innehåller tio punkter, förslagsvis, så skulle pengarna kunna flyttas ner från plats ett till plats två. Redan denna lilla förändring skulle innebära att plats ett blev ledig för något annat: till exempel en långsiktig överlevnad med livskvalitet, eller rent samvete, eller vad. Var och en kan titta på sin egen prioriteringslista och fundera över hur det vore om pengarna flyttades ner till plats två. Jag tycker inte att de behöver ramla ner till plats tio, men de är inte värda att ligga på plats ett som en gud – man kan varken andas, dricka, äta eller umgås med pengar. Ger man dem all makt blir förhållandet förr eller senare destruktivt, man lurar sig själv och andra.

Ett annat hinder jag ser är patriarkatet, som i årtusenden har präglat våra liv utifrån makttänkande, utifrån exploatering av folk, fä och natur, utifrån självgod gränslöshet. Utan att jag vill likställa patriarkatet med män – de lider också hårt under denna gamla struktur – är det ändå mest män som står för våldet, resursslöseriet och den tanklöst ökande överbefolkningen som ligger till grund för klimathotet. Och nu i Köpenhamn är det mest män som samlas för att åtgärda detta. Är de förberedda för det? Jag betvivlar det.

Det positiva med klimathotet är att det öppnar våra ögon för att jorden är en enhet, att det är meningslöst med revirtänkande (till exempel nationer). Sådana gränser fungerar inte för klimatpåverkan. All one. Det som Club of Rome ville lära ut för länge sedan – att vi alla sitter i en och samma båt och att båten har en tydlig gräns eller kant – det har vi haft svårt att fatta, svårt att handla efter. Nu är lektionen betydligt mera närgången och akut.

Stuart Holroyd skriver i sin uppslagsbok Nya perspektiv från 1989: ”Frivillig enkelhet. Ett sätt att leva som är ett alternativ till majoritetskulturen, och som går ut på att man förkastar jakten efter överflöd och en hög ekonomisk konsumtionsnivå.

I slutet av 70-talet beräknade man i USA att vid pass fem miljoner människor hade anslutit sig till principen om frivillig enkelhet i sitt sätt att leva och att dubbelt så många hade tagit upp vissa delar av denna princip. Det är naturligtvis lätt att håna den som ett slags rousseauansk idealism, och i ljuset av den senare kulturtrenden, där till och med girigheten har blivit ett godtagbart motiv och nästintill sanktionerats som offentlig dygd därför att den håller ekonomins hjul i rörelse genom att sätta snurr på produktionen, betraktas den frivilliga enkelheten i vida kretsar antingen med total oförståelse eller som en verkningslös och irrelevant modenyck inom motkulturen. Man kan dock ifrågasätta om de nuvarande tendenserna kommer att försäkra mänskligheten om några långvariga fördelar, och om de ens på kort sikt ger den enskilda individen någon verkligt djup tillfredsställelse med livet, och man kan hävda att den frivilliga enkelhetens sätt att leva, med dess värdesättande av en måttfull konsumtion, av global och ekologisk medvetenhet och av intresse för personlig och andlig växt och fullbordan förblir ett alternativ som är på en gång mer socialt ansvarsfullt och mer personligt tillfredsställande.”

Så skrevs det alltså för 20 år sedan. Jag tror att det än så länge finns utrymme att utveckla ”frivillig enkelhet”, både privat och kollektivt. Men om inte, blir det så länge mer och mer ”ofrivillig enkelhet”. Även hos oss i väst och nord, hur som helst såblir det enkelhet.

Jag föredrar den frivilliga. Lever utan bil sedan drygt två år tillbaka. För det mesta går det hyfsat. Ibland är det väldigt opraktiskt (7 km till affärer, ojämna bussförbindelser, 2 km till hållplatsen). Ibland får jag låna grannarnas bil för 20 kr milen, stort tack för det. Det tog några års förberedelser, så att jobb och bostad nu ligger nära varandra. Det har för mig blivit en självklarhet som kräver en viss planering och medför en del motion i frisk luft. Cyklar rätt mycket (och upptäcker att jag är långt ifrån ensam); behöver inget gym.

En annan stor omställning kom när en ayurvedisk läkare rådde mig att bli vegan, så gott som (obs: han skulle inte råda samma diet åt alla). Det var obekvämt till en början, men visade sig förbättra min hälsa så mycket att det helt klart är mödan värt! Nu har jag vant mig. Just vi människor kan vänja om oss.

All förändring kräver mod, insikt, medvetenhet, motivation. Det som kan motivera människor år 2009 att välja frivillig enkelhet, långsiktighet och global solidaritet är kanske insikten att det inte alls bara handlar om en förlust av privilegier utan tvärtom om en förbättring. Enkelhet handlar naturligtvis först om att avstå, men sedan om att vinna en hållbar livskvalitet. Och det är vi alla värda!

Det börjar med hur man tänker. Man måste syna sitt tänkande i sömmarna. Gammalt tänk leder till tomma ord-leder till halvhjärtade handlingar-leder till mer av det invanda-leder till en låst situation-leder till katastrof. Men just katastrofen kan leda till nya tankar! (Där ser jag en strimma hopp, fast i en makaber belysning.)

Man kan ju tycka att katastrofen på många håll för länge sedan är ett faktum och att det nu i Köpenhamn är hög tid för nya tankar som verkligen leder till förändring. Och om det inte lyckas så finns inga perspektiv för framtiden kvar. Men kanske ligger här också en gammal tankebana, ett hierarkitänkande som upphöjer politiken och somleder till uppgivenhet. Jag vill inte att varken pengar eller politiker har all makt över framtiden. Jag är inne på att det är tankarna som har makten över framtiden: på gott och ont!