I takt med att staden i december månad girigt föder sig själv får den också allt svårare att andas. Snart orörlig bland glänsande landskap av konfektyr, krimskrams, konsumtionsprylar och kiosklitteratur växer staden tills sömmarna brister och ljusdräkten ersätts av ett naket januarimörker.
Efter en månads oavbrutet begär efter självtillfredsställelse kommer således känslan av själväckel. Förlöjligad som kejsaren utan kläder avger staden inför det nya året samvetsrenande löften om att andas och leva, den här gången på riktigt. Processen upprepas så följande år, och i och med dess återkomst framkallas ett igenkännande, genom igenkännandet en trygghet, genom tryggheten mening, genom meningen en anledning till upprepning, och genom upprepningen ett oreflekterat och maniskt begär. Ett begär, vidare, efter att skapa ett avfallslandskap.
Staden gör sig först av med sin påkostade ljusdräkt, därefter alla festsmaker innan januari gör dem illasmakande, och så småningom de överflödiga varorna från julens bytesmarknad. Det årliga bytets princip rimmar: Att tvingas få är att tvingas ge, att tvingas få är att tvingas le, och att tvingas få, ge och le är att så småningom allt som avfall se. På soptippen i januari kraxar de giriga kråkorna; de vet vad som nalkas.
Den kärlekslösa tvångshandeln med dess omedvetna avfallslusta har paradoxalt nog blivit en symbol för kärleken i alla dess former. Romantisk kärlek, syskonkärlek, och barnkärlek bevisas med konsumtionens storlek och smak.

Å andra sidan saknas inte kritiska röster. Likt snöflingor fyller dessa decemberatmosfären, men flingorna är så tunna och så splittrade att de knappt är förnimbara för den målmedvetne konsumenten. Utopier om en total omvandling av avfallssamhället må tillfälligt distrahera även den mest hängivne konsumentens köpbegär, men han undergår sällan en metamorfos i sitt beteende. Den historiska erfarenheten visar snarare att utopier ofta förblir tillfälliga, individualiserade, fragmentariska, oreflekterade, och oorganiserade, eller perverteras under maktstrukturer självutnämnda som drömmarnas förverkligande.
Gemensamt för alla kapitulerade utopier är hjärtats kapitulation inför snusförnuftet. I december, under konsumtionskravens klimax, framstår därmed idén att ägna lite mer tid åt hjärtat som något verkligt revolutionärt. Här är det inte frågan om självkoketteri eller emotionell självtillfredsställelse som ett mål i sig på bekostnad av politisk medvetenhet. Inte heller påstås att hjärtat föder en revolution, är stommen i en revolution, eller gör revolutionen framgångsrik. Snarare är argumentet att reflektion över hjärtats intressen har blivit en politisk handling i och med att hjärtat är det marginaliserade ”andra” i en konsumtionsindustri där allt utom det mest egenartade kommersialiseras. Marknaden säljer förvisso upplevelser och känslor som lycka och välbefinnande, vilka därmed berövas sina särpräglade och komplexa former, men ännu tycks ett samförstånd finnas om att exempelvis förälskelsen är för egenartad för att bli föremål för massreproduktion. En kapitalisering på förälskelsens unikhet och utförsäljning av dess namn som något drabbande, irrationellt, extasiskt, eller oförutsägbart, skulle dessutom riskera att alienera konsumenten, som i produkten framförallt söker trygghet och förutsägbarhet.  
Alltså: Hjärtat och dess intima angelägenheter, inom ramen för det byråkratiska konsumtionssamhället med dess rationella och instrumentella struktur, existerar som det ”andra”, det vill säga det irrationella och icke-instrumentella. Genom att förknippas med starka känslor provocerar hjärtat strukturens rationella och kyliga väsen. Starka känslor motsätter sig ekonomisering och rationalisering. På så sätt representerar meditationen över hjärtat inte bara en provokation mot den känslokalla marknaden där allt kan mätas, förbrukas, och ersättas; dessutom har ett sådant initiativ utopiskt potential. Här avses inte försöket till att politisera känslor, utan helt enkelt möjligheten att åter väcka till liv utopiska tankar om frihet och frigörelse bortom tidigare vulgära och individnegligerande så kallade ”progressiva” försök.

Konsumtionssamhällets decemberfrossa och immanenta miljöförstörelse aktualiserar behovet av utopiska samhällsalternativ. Hjärtat i denna artikel, både som kärna och stoff, är rehabiliteringen av utopiska drömmar som har frusit till is under påverkan av snusförnuftets iskalla rationalitet. En politik som inte ger utrymme för hjärtat kan inte tjäna frihetstanken. Likaså kan inte en politik utan intellekt åstadkomma förändring. Alternativ till konsumtionssamhället kräver därför ett samarbete mellan hjärta och hjärna. Första steget mot ett lyckat samarbete är också författarens första uppmaning: att ägna lite mer tid åt ens hjärta.