I Honduras ser den politiska trätan ut att lätta när det blir val, men historien kan – och får – inte sudda ut det faktum att de politiska premisserna möblerades om med odemokratiska medel: statskupp, militärlagar (undantagstillstånd), repression, lögner.

Det kanske mest illavarslande är signalerna fallen Guinea och Honduras sänder ut, där krafter inom de politiska och ekonomiska korridorerna inte skyr många medel för att nå sina mål. Signalen att det är möjligt att komma undan med statskupper, det brutala maktövertagandet för maktens skull, utan juridiska följder. Ändamålet helgar medlen. Statskuppen kan, i Honduras fall, ha räddat den styrande eliten undan ytterligare demokratiska reformer för den undanträngda folkmajoriteten.

Kuppledaren Roberto Micheletti ser inte ut att möta några besvärligheter, knappast blir han åtalad för det brott han bidrog till att begå gentemot det honduranska folket. I Guinea pågår ännu kaoset; därför syns inga andra intentioner än våldet och militärmaktens brutalitet på Guineas politiska himmel.

Militär, knarkkarteller och organiserad brottslighet är sedan länge långt uppe i den politiska maktpyramiden; dit de tagit sig tack vare den ekonomiska verkligheten, där korruption, svarta pengar, tjänster och gentjänster är signum inte demokratiska processer.

Tveksamma element är synliga inom vapenhandeln, människor drivs till modernt slaveri i sojabönsodlingarna i Amazonas och alltmer pekar på att latinamerikanska knarkintressen hade ett finger med i störtandet av Manuel Zelaya när Honduras gick från progressiv socialdemokrati till öppen militärjunta.

Hur går det då till? I det politiska förspelet syns inga ringar på vattnet. När kuppen sköljer över allmänheten är det redan för sent och den kriminella flodvågen är redan ett faktum. Den kriminella politiken, med många legitima demokratiska instansers goda minne och medhjälp, arbetar sig långsamt och tålmodigt närmare de mest inflytelserika unionerna, börserna och institutionerna.

I USA har den exilkubanska maffian haft mycket att säga till om sedan 1960-talet, i Colombia är det välkänt att inflytelserika politiker lyfts fram till makten på paramilitära eller knarkkartellers axlar, i EU-landet Italien behöver Silvio Berlusconi inte oroa sig för sviktande väljarstöd trots uppenbara korruptionsskandaler eftersom han äger mediakanalerna.

Utvecklingen lär gå fortare om västvärlden låter sin naiva världsbild leva vidare, i vilken de själva aldrig skulle tillåta sig att korrumperas och ta till odemokratiska metoder. Det är bekvämare att betrakta kaoset i Honduras och Guinea med epitet som ”bananrepubliker” och ”svaga afrikanska enmansstater”.