Sömnig feministikon bara för inbitna
I år är det 60 år sedan Simone de Beauvoirs feministiska mastodontverk Det andra könet publicerades och 36 år sedan verket presenterades på svenska, då i en grovt förkortad version. Sju år senare utkom den i sin helhet på svenska.
Ändå är det först nu svenska läsare får stifta bekantskap med hennes romandebut Den inbjudna från 1943. Möjligen finns också en anledning till att den tidigare inte blivit utgiven här. Den är nämligen ganska tråkig.
Över femhundra sidor breder de Beauvoir ut sina ändlösa, ältande dialoger om – ja, jag vet inte riktigt om vad.
Berättelsen kretsar kring en teaterensemble i Paris vid tidpunkten kring andra världskrigets början, detta faktum nämns dock bara i förbifarten och blir först mot slutet verkligt närvarande. Françoise och Pierre lever tillsammans och är ”ett”. Deras kärlek till varandra är så stark att de inte känner något kontrollbehov över den andre, det de däremot har lovat varandra är total ärlighet. Likt i Simone de Beauvoirs verkliga och livslånga förhållande med Jean-Paul Sartre var det alltså tillåtet med sexuella relationer utanför förhållandet.
Françoise och Pierre tar sig an den omogna tonåringen Xavière och flyttar henne till Paris av oklar anledning. De betalar för hennes uppehälle på hotellet de bor på, de vill fostra henne och inviga henne i det spännande och dekadenta konstnärsliv de och deras vänner lever, de gör allt de tror kommer att göra henne lycklig, så att hon inte ska ruttna bort på landsbygden. Frågan är bara varför. Hon är obstinat och ointresserad men av någon outgrundlig anledning har de båda fattat tycke för henne; Françoise för att hon gillar att dyrkas av henne och Pierre för att han förälskat sig i hennes naiva ungdom och hennes sätt att säga precis det hon tänker.
Efter noga övervägande och långa diskussioner inleder de tre en relation. Givetvis ställer denna trekant till komplikationer, precis som i de Beauvoirs och Sartres verkliga förhållande.
Åsa Moberg tillskriver i sitt förord romanen stor betydelse: ”Den kan läsas som ett enda ifrågasättande av den fria viljans existens.” Hon drar också paralleller till det hotande världskriget och det politiskt betingade hatet mellan länder.
Jag har å min sida svårt att se det grandiosa i detta verk och undrar om det egentligen inte bara är kuriosa för den redan inbitne de Beauvoir-läsaren.
Litteratur
Den inbjudna
Författare Simone de Beauvoir Översättare Cecilia Franklin och Suzanne Skeppström Förlag Norstedts
