Bara kärleken kan göra så ont
”Varje människa som sökt sin tillflykt till denna hatets gata bär på ett oförlöst skrik. Alla går omkring som om de kramar skärvor av osynligt glas i handen, trottoarerna är nedsmetade av det osynliga blodet som sipprar ner från deras handflator. Bara de som känner till allt det här kan förnimma denna stank av slakthus.”
Osynliga sår och oförlösta skrik återkommer i olika former i turkiska författarinnan Asli Erdogans roman Den mirakulöse mandarinen, och romanens essens sammanfattas på något sätt i den kinesiska titellegend som återges efter ungefär halva boken: det är bara i kärleken som det kan göra riktigt, riktigt ont. Blåmärket efter ett knytnävsslag eller såren efter knivhugg framträder eller blöder först när man blivit älskad.
I gränslandet mellan dag och natt, vakenhet och dröm, liv och död, självbevarelsedrift och självdestruktivitet, där hoppet är förlorat, eller kanske aldrig fanns, befinner sig den enögda namnlösa kvinna som innehar huvudrollen i Erdogans roman. Den fysiska platsen för hennes nattliga vandringar är Genève, en stad som hon känner väl men trots det är en främling i. Hon lever i exil och i utanförskap. Hennes drömvärld är byggd av minnen och befolkad av människor försvunna sedan länge. Gränserna är flytande för att slutligen övergå till drömsekvenser i delen som kallas ”Resan in i spegeln (symboler)”.
Det är en vacker text som drar med läsaren in i mörkret, ensamheten och utanförskapet. Som får ens egna bortträngda oförlösta skrik och osynliga sår att framträda.
Ulf Peter Hallbergs efterord ger en introduktion till författarskapet, men han är också övertydlig i läsningen av texten. Han avslutar dock med ett referat av Erdogans genombrottsroman Staden med den röda kappan och ger därmed upphov till en förhoppning om fortsatt utgivning av hennes verk på svenska.
Litteratur
Den mirakulöse mandarinen
Författare Asli Erdogan Översättning Ulla Lundström Förlag Rámus
