Den unga kvinnan söker i berättelsens början läkarvård för en analfissur som uppkommit vid en slarvig och hårdhänt intimrakning. Innanför sjukhusets fyra väggar stannar sedan Helen hela berättelsen igenom. För att distrahera sig från de postoperativa smärtorna där hon ligger i sjukhussängen låter hon tankarna vandra och en fragmentarisk livshistoria målas upp där experiment med droger, sex och den egna kroppen står i centrum.

Hennes förakt mot all form av hygien och hennes fascination för kroppens alla vätskor, och förtärandet av dem, ställs i kontrast till hennes mamma som påstår sig varken bajsa eller fisa utan håller sig tills allt löses upp inom henne.

Ibland är det svårt att veta vad Roche vill, vad meningen är, om det finns någon. Medvetet eller omedvetet så tror jag att Roche, eller Helen, är Scum – men utan det rabiata manshatet – och att Våtmarker är en uppgörelse mellan Scum och vad Valerie Solanas kallar ”Daddy’s girls”: ”Mellan dominanta, trygga, självsäkra, stygga, våldsamma, själviska, oberoende, stolta, spänningssökande, frifräsande, arroganta kvinnor […] – och trevliga, passiva, anpassliga, ’kultiverade’, artiga, värdiga, kuvade, beroende, rädda, själlösa, osäkra, bekräftelsetörstande Daddy’s Girls som inte står pall för det okända”.

Med Helens burdusa framfart raserar Roche likt Solanas bilden av det ”kvinnliga”.

Samtidigt har Helen inte alltid styrkan att vara denna oberoende fritänkande kvinna, utan faller offer för hårlöshetens hysteri, självdestruktivt beteende och under den otvättade ytan skymtar en liten flicka fram som mest av allt vill lappa ihop sin trasiga familj.

Roches debutroman från 2008 är en bok fylld av ytterligheter in absurdum och jag har aldrig tidigare upplevt att jag omedvetet hastat mig igenom vissa passager i en text för att de äcklar mig till den grad att jag bara vill att det ska vara över. Men denna kväljande text fyller ett tomrum och saknar verkligen motstycke i den svenska bokutgivningen.