”Kvinnor som skriver för kvinnor”: därför ska man, enligt förlaget, välja Xstorys erotiska böcker. Det vill säga passionerade kärleksromaner som beskrivs med ord som heta och sensuella, med omslag där man förnimmer nakna kvinnokroppar bakom halvtransparenta lakan. Det vill säga en oerhört förlegad och fördomsfull syn på den ”kvinnliga” erotiken.

Det finns dock ett par intressanta undantag i förlagets utgivning: förra året utkom en novellsamling av Birgitta Stenberg, och nu, nästan exakt ett år senare, medverkar Stenberg med ett förord till franskfödda Alina Reyes debutroman Slaktaren. Med sitt omslag med svart spets och ryggen på en naken kvinna smälter den in i Xstorys utgivning, men det perversa innehållet för snarare tankarna till Vertigos dito.

Det handlar om kött. Det mänskliga, trånande, heta, pulserande köttet och det döda, kalla, styckade köttet. Texten stinker av rått kött, erotik och perversion.

Det döda köttet bearbetas av den väldige slaktaren som dagligen iakttas av det kvinnliga butiksbiträdet: ”Jag såg kniven tränga in i det döda och fasta köttet, öppna det till ett bändande sår.”

I hela första delen av boken besvarar den unga kvinnan slaktarens återkommande skamliga och oförskämda förslag med tystnad och lystna blickar. Det här blir som ett långt förspel där hennes sätt att betrakta honom, hans fru och sig själv som stycken av kött suddar ut gränserna mellan människa och kadaver. Förlösningen kommer i andra delen då det tidigare döda köttet pulserar och slaktaren och det namnlösa berättarjaget har inlett en affär.

Birgitta Stenberg skriver i sitt förord: ”Alina Reyes debutbok är en märklig historia. Jag minns att jag började läsa Slaktaren när den kom 1988 men fann den så överväldigande äcklig att jag släppte den, just innan jag hunnit fram till kärnan i dess erotiska budskap.”

Ja, Slaktaren är en äcklig roman som stundtals är jobbig att läsa, men det är en vacker text som utmanar läsaren och upplöser gränser.