Man kan vända och vrida på alla slags fenomen och problematisera precis allt. Det är naturligtvis viktigt att man gör det, men samtidigt är det viktigt att man också tar ställning. Diskussionen kring huruvida barn kan vänja sig vid burkor på dagis eller huruvida det är besvärligt att kommunicera med någon som döljer sitt ansikte är dock ganska ointressant. Självklart skulle både barn och vuxna kunna vänja sig vid heltäckande slöja eller burka. Blinda människor kommunicerar med varandra och det finns telefonterapi.

Den senaste tiden har vi fullständigt bombarderats av ohållbara argument, ofta grovt rasistiska, till varför man inte ska få bära burka. Vi människor tenderar att bli rädda för det som är främmande. Ämnet är komplicerat, men det är viktigt att studera vad burkan i sig egentligen ger uttryck för.

I länder där burkan inte är ett val utan ett lagstadgat tvång för att kvinnor över huvud taget ska kunna vistas utomhus, finns det kvinnor, våra medsystrar, som offrar sina liv för att de vägrar bära burka eller heltäckande slöja. De förföljs, torteras och till och med dödas för att de vägrar att dölja sina ansikten. För att de kämpar för sin rätt att få välja. För att de kämpar för ett sekulariserat samhälle, där stat och religion ska skiljas åt, att burkan inte ska vara ett tvång utan ett val.

Jag tänker förtvivlat på hur vi i Sverige kan bidra i denna kamp. Bidrar vi genom att hitta teoretiska argument och jämförelser med västerländska kvinnoattribut som säger att burkan inte är värre än vårt smink? Bidrar vi genom att hävda att en del kvinnor själva faktiskt har valt burka?

Ur ett globalt perspektiv kan det kännas genomruttet att inte ställa upp för sina medsystrar och faktiskt våga ta avstånd från det kvinnoförtryck och osynliggörande som burkan innebär. Ett tyg som mycket konkret materialiserar patriarkatets härskande och förtryckande strukturer. För varför ska en del människor tvingas leva osynliga, under ett skynke, så fort de vistas utanför hemmet bara för att de föddes med snippa istället för snopp? Detta blir svårt att få ihop med mänskliga rättigheter och fria val.

Mäns åsikter och beteenden, världen över, görs alltför ofta till norm. På universitet, där kvinnor är överrepresenterade, kan kvinnor lätt känna sig osynliggjorda, då männens röster alltid hörs mest. Manligt är överordnat kvinnligt. Att bli respekterad och accepterad av män är mer dyrbart än att bli det av kvinnor. I skolan kallar killar tjejer för horor, utan att vuxna på riktigt sätter ner foten. Vuxna pratar om ”kärringgöra” och män som ägnar sig åt sådant benämns som ”bögiga” eller ”toffelhjältar”. För att få var med i gemenskapen är det lättare att skratta med än att stå emot.

Det finns förbud mot att bära rasistiska symboler och det är lätt att bli stämplad som rasist. Men sexistiska kommentarer är något vi vackert får svälja om vi inte ska bli beskyllda för att vara bråkstakar eller häxor. Feminist har näst intill blivit ett skällsord igen.

Världen är patriarkalt ordnad och denna överordning genomsyrar alla kontexter, på mer eller mindre uppenbara vis. Men mäns överordning är ofta svårdefinierad, den går inte alltid att sätta fingret på. Desto mer kännbar är den för den uppmärksamme eller den som vägrar underkasta sig som det svagare könet.

Med burkan blir mäns överordning, det svårdefinierbara, dock synnerligen konkret, den går att ta på, den går att skönja, samtidigt som kvinnan också blir visuellt osynliggjord. Det är inte män som tvingas dölja sina ansikten under tyg – endast kvinnor.

Det finns de som säger att de vill vara hemmafruar på heltid, det finns de som säger att de vill arbeta som prostituerade och det finns de som säger att de vill bära burka. Dessa kan naturligtvis tyckas ointressanta att kämpa för, eftersom de förstås redan kan känna och också uppfattas som att de har valt. Man kan dock på många vis problematisera huruvida det är ett fritt val eller ej.

Stereotypa föreställningar om vad som är kvinnligt respektive manligt styr, begränsar och fängslar oss i påtvingade könsroller. Burkan blir oerhört konkret i detta sammanhang. Intressant är att se på hur strukturer i samhället kan förändras för att vi ska kunna leva mer jämställt, i en värld där vårt kön inte ska kunna hindra våra val, drömmar och önskningar.

I en sådan kamp tror jag att vi måste lagstadga till exempel delad föräldraledighet, förbjuda könsstympning, utnyttja sexköpslagen på ett sådant sätt att vi kan motverka försäljning av kvinnokroppar och ha kurage nog att våga säga nej till burka och heltäckande slöja.

För precis som överföringen av föräldradagar till män framgångsrikt har visat på att män i samma takt utnyttjar dagarna och därigenom kan hävda sin rätt att vara föräldraledig från sin arbetsplats, skulle ett förbud mot burka och heltäckande slöja, kunna hjälpa män i Sverige att inte känna sig skyldiga att upprätthålla tvånget att kvinnor ska bära burka. Kvinnor som inte vill bära burka kan mer kraftfullt och underbyggt hävda sitt motstånd mot att bära burka i Sverige. Precis på samma sätt som föräldrar lättare, med stöd av lagen, kan värna om ett delat föräldraskap. Att våga vägra burka skulle kunna var en hjälp på vägen mot jämställdhet, i Sverige och på sikt globalt!