• Adam Beach, Ryan Phillippe och Jessie Bradford i Flags of our fathers
Göteborgs Fria

Förrädisk flaggviftarfilm

I Flags of our fathers blåser Clintan upp till strid igen.

Med sin mest vemodiga stämma skrovlar han fram filmens musikaliska ledmotiv och slår på så sätt an tonen direkt. Flags of our fathers är en uppgörelse med den amerikanska hjältemyten och kan tyckas vara fjärran från ytligt spekulativa krigsraffel som Örnnästet (1968) och Kellys hjältar (1970), två typiska exempel på filmer som befäste Clint Eastwoods rykte som hårdför actionhjälte. Om dessa tidiga Clintansuccéer skildrade kriget som en lekplats för tuffa soldatpojkar så är Flags of our fathers en av helvetesskildringarna (Spielbergs Rädda menige Ryan (1998) är en annan) som säger sig vilja berätta om hur det verkligen gick till. Men det gör inte Eastwoods nya film mindre förrädisk. Snarare tvärtom. Bakom ett försåtligt sken av samhällskritik kan man ana filmens egentliga syfte - att sprida reklam för den amerikanska krigsmakten. Särskilt nu i Irakkrigets dagar är det väldigt behändigt att luta sig tillbaka mot andra världskriget och heroiska insatser som erövringen av Iwojima.

Alla har vi väl sett det där klassiska fotografiet där sex amerikanska marinsoldater reser stjärnbaneret på berget Mount Suribachi på Stillahavsön Iwojima. Året var 1945 och kriget befann sig i sitt slutskede. I filmen får vi följa hur de tre överlevande soldaterna kom att utnyttjas i en alltmer cynisk propagandacirkus. Jag betvivlar inte Clint Eastwoods känslor för de här mentalt krigsskadade männen men likväl använder han dem i Bushadministrationens pr-syfte. Ingen kan inbilla mig att det är en tillfällighet att Hollywood förser oss med film efter film som hyllar USA:s krigföring under andra världskriget. Man tiger still om atombobmberna över Hiroshima & Nagasaki men har en sällsynt förmåga att överdriva de egna hjälteinsatserna under detta helvetiska krig. USA förlorade ungefär 260 000 soldater under andra världskriget men jämför man med exempelvis Sovjetunionens cirka 14 miljoner stupade blir de amerikanska förlusterna påfallande små. När tänker Clintan skildra kriget ur rysk synvinkel? Hans nästa film - snart premiäraktuella Letters from Iwojima - kommer istället att skildra hur japanerna upplevde Stillahavsdrabbningarna.

Vem är egentligen denne Clint Eastwood? Uppväxten under depressionen och soldattiden i Korea är säkert bidragande orsaker till hans intresse för hur nationen behandlar sina krigshjältar. Då som nu är det de fattigaste sönerna Onkel Sam sänder ut i världen för att försvara de amerikanska idealen. Man bör dock ha i åtanke att Eastwood är en extrem individualist hemmahörande på den yttersta högerkanten. Om än fritänkare i vissa frågor är han det republikanska partiet troget. Som politisk ideolog är han alltså inte särskilt intressant. Inte som skådespelare heller. Han började sin bana i lågbudgetskräckisar som Monstret tar hämnd (1955) och fick under 60-talet sitt stora genombrott i Sergio Leones spaghettiwesternsvit - de så kallade "dollarfilmerna". Rollen som tystlåten gunslinger passade hans begränsade spelstil perfekt. Än mer poppis blev han i en serie filmer som den reaktionäre polisen Dirty Harry och med åren har Clintan utvecklats till en habil filmskapare - om än något överskattad. Oscarsakademin brukar bli på sitt allra frikostigaste humör när Eastwood inkommit med en ny film och Flags of our fathers lär inte utgöra något undantag. Och visst är det en skickligt iscensatt film med plågsamt påträngande bilder från slagfälten.

Paul Haggis (som skrev den förra Clintansuccéen Million Dollar Baby (2004) är manusansvarig för Flags of our fathers som bygger på en bok av James Bradley (son till en av Iwojimaveteranerna) och Ron Powers. Ryan Phillippe, Jesse Bradford och Adam Beach är trovärdiga som de tre överlevande hjältarna och speciellt Beach övertygar som den svårt alkoholiserade Ira, han som fick det kämpigast med att hantera hjälteglorian. Ira var indian och här tar Eastwood chansen att få med lite vackert snack om rasfördomar. Detta klingar dock falskt mot bakgrund av att det i filmen inte förekommer en enda afroamerikansk soldat - trots att dessa utgjorde en stor del av trupperna vid slaget om Iwojima. Gör sig inte svarta soldater bra på bild?

Iwojima har förstås filmatiserats förut, mest berömt är patriotiska John Wayne-rafflet Nationens hjältar (1949) där verklighetens flaggresare medverkade i småroller som sig själva.

Fakta: 

Flags of our fathers
Regissör:Clint Eastwood
Distributör:Sandrew Metronome

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Påträngande bilder av frusna själar

Visst känns det som att svära i kyrkan men jag måste erkänna att jag länge haft ett spänt förhållande till den Roy Anderssonska filmkonsten. I mina mardrömmar har han dykt upp och stått där i sin filmverkstad och pratat en massa obegripligheter. Samtidigt är han ju en av dessa så förbannat få kulturpersonligheter som vågar ifrågasätta den rådande samhällsordningen. Och sådana ska man ju vara rädda om - inte rädda för! Men äntligen lossnade det. Gick och såg Roys bioaktuella Du levande (svenskt oscarsbidrag nästa år) och fann till min glädje att det här ju var riktigt bra. Filmen är gripande, rolig, tänkvärd - ja, allt det där som gör att man faktiskt vågar påstå att man skådat något av ett mästerverk.

Göteborgs Fria

Fylla, fotboll och danska skallar

Robert Lillhonga har gjort en riktigt fin liten debutfilm som landar nånstans mittemellan andra lågmälda småstadsskildringar som Fucking Åmål och Farväl Falkenberg, tycker GFT:s recensent Germund Palmer.

Göteborgs Fria

En familj i sönderfall

Filmhistorien lider inte precis brist på uppväxtskildringar där vi får följa små pojkars trevande steg in i den mystiska vuxenvärlden. En beskäftig berättarröst (inte sällan pojken själv) brukar förtydliga för oss i publiken och allt är sådär lagom vemodigt som det lätt blir när vuxna utforskar ett svunnet barndomslandskap. Men elvaårige Tommi (huvudperson i Cannes-prisade Allt om min pappa) snackar inte så mycket. Han låter tystnaden tala och ser på den förljugna omgivningen med tvivel i blick. Kim Rossi Stuart har gjort en lysande debutfilm där vi får följa helt vanliga människor med helt vanliga liv. Ett drama befriat från påklistrad sentimentalitet och som påminner oss om att spänningen faktiskt finns mitt i vardagen. Låt Hollywood behålla sina actionmanus och sin ytliga personteckning.

Göteborgs Fria

Ingen dans på rosor

Edith Piaf befinner sig åter i strålkastarljusets sken. Franske regissören Oliver Dahan har slagit på stort och gjort en över två timmar lång film om den lilla spröda chanteusen. Men Dahan (och medmanusförfattaren Isabelle Sobelman) tecknar ett alltför fragmentariskt porträtt av den mytomspunna artisten och utelämnar intressanta delar ur hennes liv.

Göteborgs Fria

Tragikomiskt om spända familjerelationer

Hon är ung, snygg och mitt i karriären. Jobbet som flygvärdinna passar henne perfekt och omgivningen låter sig charmas av det alltid lika bländvita leendet. Nina Frisk är hennes klämkäcka namn men bakom den perfekta masken gömmer sig en osäker kvinna. Masjävlar-regissören Maria Blom är tillbaka med ett nytt tragikomiskt drama som har alla chanser att bli en lika stor succé som föregångaren.

Göteborgs Fria

© 2026 Fria.Nu