Med sin mest vemodiga stämma skrovlar han fram filmens musikaliska ledmotiv och slår på så sätt an tonen direkt. Flags of our fathers är en uppgörelse med den amerikanska hjältemyten och kan tyckas vara fjärran från ytligt spekulativa krigsraffel som Örnnästet (1968) och Kellys hjältar (1970), två typiska exempel på filmer som befäste Clint Eastwoods rykte som hårdför actionhjälte. Om dessa tidiga Clintansuccéer skildrade kriget som en lekplats för tuffa soldatpojkar så är Flags of our fathers en av helvetesskildringarna (Spielbergs Rädda menige Ryan (1998) är en annan) som säger sig vilja berätta om hur det verkligen gick till. Men det gör inte Eastwoods nya film mindre förrädisk. Snarare tvärtom. Bakom ett försåtligt sken av samhällskritik kan man ana filmens egentliga syfte - att sprida reklam för den amerikanska krigsmakten. Särskilt nu i Irakkrigets dagar är det väldigt behändigt att luta sig tillbaka mot andra världskriget och heroiska insatser som erövringen av Iwojima.

Alla har vi väl sett det där klassiska fotografiet där sex amerikanska marinsoldater reser stjärnbaneret på berget Mount Suribachi på Stillahavsön Iwojima. Året var 1945 och kriget befann sig i sitt slutskede. I filmen får vi följa hur de tre överlevande soldaterna kom att utnyttjas i en alltmer cynisk propagandacirkus. Jag betvivlar inte Clint Eastwoods känslor för de här mentalt krigsskadade männen men likväl använder han dem i Bushadministrationens pr-syfte. Ingen kan inbilla mig att det är en tillfällighet att Hollywood förser oss med film efter film som hyllar USA:s krigföring under andra världskriget. Man tiger still om atombobmberna över Hiroshima & Nagasaki men har en sällsynt förmåga att överdriva de egna hjälteinsatserna under detta helvetiska krig. USA förlorade ungefär 260 000 soldater under andra världskriget men jämför man med exempelvis Sovjetunionens cirka 14 miljoner stupade blir de amerikanska förlusterna påfallande små. När tänker Clintan skildra kriget ur rysk synvinkel? Hans nästa film - snart premiäraktuella Letters from Iwojima - kommer istället att skildra hur japanerna upplevde Stillahavsdrabbningarna.

Vem är egentligen denne Clint Eastwood? Uppväxten under depressionen och soldattiden i Korea är säkert bidragande orsaker till hans intresse för hur nationen behandlar sina krigshjältar. Då som nu är det de fattigaste sönerna Onkel Sam sänder ut i världen för att försvara de amerikanska idealen. Man bör dock ha i åtanke att Eastwood är en extrem individualist hemmahörande på den yttersta högerkanten. Om än fritänkare i vissa frågor är han det republikanska partiet troget. Som politisk ideolog är han alltså inte särskilt intressant. Inte som skådespelare heller. Han började sin bana i lågbudgetskräckisar som Monstret tar hämnd (1955) och fick under 60-talet sitt stora genombrott i Sergio Leones spaghettiwesternsvit - de så kallade "dollarfilmerna". Rollen som tystlåten gunslinger passade hans begränsade spelstil perfekt. Än mer poppis blev han i en serie filmer som den reaktionäre polisen Dirty Harry och med åren har Clintan utvecklats till en habil filmskapare - om än något överskattad. Oscarsakademin brukar bli på sitt allra frikostigaste humör när Eastwood inkommit med en ny film och Flags of our fathers lär inte utgöra något undantag. Och visst är det en skickligt iscensatt film med plågsamt påträngande bilder från slagfälten.

Paul Haggis (som skrev den förra Clintansuccéen Million Dollar Baby (2004) är manusansvarig för Flags of our fathers som bygger på en bok av James Bradley (son till en av Iwojimaveteranerna) och Ron Powers. Ryan Phillippe, Jesse Bradford och Adam Beach är trovärdiga som de tre överlevande hjältarna och speciellt Beach övertygar som den svårt alkoholiserade Ira, han som fick det kämpigast med att hantera hjälteglorian. Ira var indian och här tar Eastwood chansen att få med lite vackert snack om rasfördomar. Detta klingar dock falskt mot bakgrund av att det i filmen inte förekommer en enda afroamerikansk soldat - trots att dessa utgjorde en stor del av trupperna vid slaget om Iwojima. Gör sig inte svarta soldater bra på bild?

Iwojima har förstås filmatiserats förut, mest berömt är patriotiska John Wayne-rafflet Nationens hjältar (1949) där verklighetens flaggresare medverkade i småroller som sig själva.