- Lite tystnad i salongen, tack! sade han med högdragen min, en medelålders cineastsnobb av värsta sort. Anledningen till hans irritation var två äldre damer lite längre bort i bänkraden. Deras försiktiga tisslande och tasslande passade inte uppblåste herrn. Efter en liten stund reste sig våra små tanter upp och lämnade slokörat salongen. Stroppen sträckte på sig förnöjt i sin fåtölj. Roy Andersson kunde inte ha skildrat det bättre! Den lilla incidenten var som hämtad från någon av tablåerna i hans senaste film. Men det hände på riktigt på Biopalatset i Göteborg. Fast man vet ju inte säkert, tanterna kanske lämnade filmen för att de kände avsmak inför Anderssons burleska miljöer? I så fall inte så konstigt. Denne egensinnige filmare konfronterar oss skoningslöst med våra fördomar i någon sorts grotesk skrattspegel. Och det är ingen vacker bild av Sverige han målar upp.

I ett grådaskigt landskap möter vi en massa neurotiska människospillror. Här finns den överviktiga fyllekärringen som drömmer om att skaffa hojen som ska föra henne bort ur tristessen. Men hon är plågsamt medveten om att det stannar vid en dröm och öppnar därför en 75:a till. Här finns psykdoktorn som tröttnat på alla vämjeliga patienter som år efter år egoistiskt vältrat sig i sina förbaskade neuroser. Och här vimlar förstås av alla dessa små livströtta kamrertyper som blivit något av regissörens signum. I vissa ögonblick kommer man att tänka på mästare som Bunuel och Chaplin. Den förre i en surrealistisk domstolsscen, ett fantastiskt bra inlägg i dödsstraffsdebatten! Den senare i några elakt humoristiska sekvenser, till exempel avsnittet med den stackars hunden som rastas av sin senila matte. Men här finns också hjärta vilket visar sig inte minst i den rörande bröllopsscenen mot slutet. Sin vana trogen har Andersson placerat okända skådespelare framför kameran och det fungerar mycket bättre än om väletablerade proffsaktörer gestaltat dessa tragiska existenser.

Ska det gå åt helvete ska det gå med musik! Och ska jag välja endast en favoritscen ur Du levande så blir det den med tradjazzbandet som repar i en ödslig lokal medan åskan hotfullt mullrar utanför. Hela filmens själ ryms i detta ögonblick! Och nu är det jag som går till videobutiken och ger Anderssons förra film, Sånger från andra våningen, en andra chans . . .