När livet är pest värmer som bekant fyllan allra bäst och har man inga andra intressen i tillvaron än att hänga på fotboll, läppja på en ölflaska och fightas är det kanske inte så konstigt att det går som det går. Sommaren för grabbgänget i Hata Göteborg! blir allt annat än munter men även ur bittra erfarenheter kan det ju ibland spira någonting gott. Robert Lillhonga har gjort en riktigt fin liten debutfilm som landar nånstans mittemellan andra lågmälda småstadsskildringar som Fucking Åmål och Farväl Falkenberg.

Killarna i filmen hör hemma i Helsingborg där Henke Larsson och de andra bolltrixarna i HIF förkroppsligar den för våra huvudpersoner så ouppnåeliga framgångsdrömmen. Själva tragglar de omkring i botten av korpserien och blir utskällda så det visslar om det av en hysterisk tränare med "Svennis-komplex". Nittonårige Johan (spelad av Fjorton Suger-stjärnan Andreas Karoliussen som även fungerar som filmens berättarröst) är grubblaren i gänget och egentligen alldeles för klok för att hänga med på alla idiotiska upptåg som ledaren Mitander (Hej Monika-sångaren Nicolaj Schröder) beordrar. Mitander är urtypen av en mobbare - stor och stöddig till det yttre men ack så liten innerst inne. När vårat gäng vill ha det riktigt lattjo tar de färjan ut i stora, vida världen (läs:Helsingör) där det finns gott om öl att halsa och dumma danskar att skalla. Men än så länge har man en bit kvar för att bli accepterade av den innersta kärnan av HIF-huliganer. Dessa aggressiva machojönsar ser med tveksamma ögon på flera av Mitanders polare, inte minst den känslige Johan, och Mitanders ledarskap börjar svaja betänkligt då en av grabbarnas märklige kusin - esteten Isak - kommer på besök. Isak välter invanda mönster över ända genom sin blotta närvaro. Han riktigt bubblar av "make love, not war"-attityd och att han dessutom är göteborgare blir tillslut för mycket för Mitander. Allt når sin kulmen då medlemmarna i gänget tvingas välja - hårdingen Mitander eller den humanistiske Isak.

När jag ser Isak (i Alexander Stocks fina rolltolkning) kommer jag faktiskt att tänka på Terence Stamps mystiske frälsarfigur ur Pasolinis symbolladdade drama Teorema. Måhända är detta att tillföra Lillhongas film lite väl mycket djup men jag kan ändå inte släppa jämförelsen. När en samling känslomässiga analfabeter (i Pasolinis film en borgerlig familj) konfronteras med en person (inte mycket mer än en pojke men kanske en pojke med en gudomlig natur) som representerar verklig befrielse och deras egna värderingar avslöjas som ihåliga måste det förstås utbryta kaos. Men förhoppningsvis ett konstruktivt kaos som kan fungera som en livboj för de inblandade.

Robert Lillhonga berättar om arbetarklassens barn som lever ut sin frustration på fotbollsarenan. Men han undviker klasskampen och nämner inget om att samhällets verkliga huliganer går att finna vid direktörsborden. Hata Göteborg! är dock en humanistisk film, gjord på förbluffande låg budget, med mycket humor och värme. Gå och se!