Vi bjuds på en rejäl portion olycklig barndom men ändå blir det inte särskilt gripande. Skådespelarna är duktiga och miljöerna fint fångade men det uppstår bara stor filmmagi under konsertuppträdandena där man klokt nog använt sig av Piafs egen röst (utom i 30-40talsavsnitten då det är Jil Aigrots stämma som hörs, inspelningarna från den tiden var helt enkelt för raspiga för att kunna användas). Man kan lugnt säga att Marion Cotillard bär upp hela filmen. Hon sjunger förvisso inte själv men har övat in Piafs uttrycksfulla mimik på pricken. Cotillard är också skrämmande trovärdig som den i förtid åldrade Piaf. "Den lilla sparven" som dog vid fyrtioåtta års ålder efter ett liv kantat av tragedier och missbruk. Men allvarliga händelser som den lilla dotterns död i hjärnhinneinflammation hastas över, likaså mordet på Piafs förste manager Leplée. I alla franska filmer av vikt medverkar förstås Gerard Depardieu för att ge tyngd åt skeendet men han hinner aldrig få någon fason på sin Leplée. Vem mördade egentligen denne Leplée? En av Piafs gangsterbekanta eller var det rentav sångerskan själv som höll i vapnet? Allt rinner ut i sanden och istället spiller man onödigt mycket tid på en av Piafs otaliga romanser, den med boxaren Marcel Cerdan.

1983 gjorde den legendariske fransmannen Claude Lelouch en närmare tre timmar lång film om den olyckliga kärlekshistorien mellan Piaf och Cerdan. Evelyne Bouix och Cerdans egen son Marcel jnr gjorde huvudrollerna och borde det rimligen inte räckt med den filmen för att täcka denna del av Piafs liv? Tydligen inte för Dahan frossar i scener mellan boxaren och sparven, inte minst segdragna boxningsavsnitt då hon sitter och flaxar vid ringside medan han bankar skiten ur antagonisterna. En evigt smilande Jean-Pierre Martins är dessutom enerverande trist som Cerdan men kanske var denne man lika intetsägande i verkligheten? Hans största intresse förutom boxningen lär ha varit att läsa serietidningar om superhjältar.

"La vie en rose" heter en av Piafs allra största hits som hon skrev själv under nazistockupationen av Paris. Till en början beskylldes hon för tyskfjäsk men blev efterhand alltmer aktiv i motståndsrörelsen. Joséphine Baker och inte minst Marlene Dietrich var andra primadonnor som riskerade både livet och karriären i sin klart antifascistiska hållning. Om detta kunde väl Dahan ha berättat lite mer? Nu blir det mest klichébilden av Piaf som levereras men eftersom Marion Cotillard är så bra i titelrollen kan ni gott och väl släpa er iväg på filmen.