I ett av filmens många små fina ögonblick sitter far och son och diskuterar fotboll. Pappa undrar vilken position grabben vill ha i laget och Tommi svarar lite försiktigt att han kanske skulle platsa nånstans på mittfältet. Pappan, som nyligen fått värsta vredesutbrottet över att sonen misslyckats i en simtävling, vill helst se Tommi som libero (en lirare som har friheten att operera lite på egen hand). 'Anche libero va bene', muttrar sonen med ett axelryck och denna replik (ungefär 'Libero går väl också bra') är även filmens orginaltitel. Men den svenska distributören har helt käckt åkt snålskjuts på Almodóvars moderna klassiker Allt om min mamma och valt att kalla Rossi Stuarts film för Allt om min pappa.
Men här finns varken gravida nunnor, utmanande transor eller annat som hör hemma i Almodóvars burleska universum. Det enda i Rossi Stuarts drama som bär drag av hans spanske kollega är en kort drömsekvens där lille Tommi ser sin mor ha sex med en massa främmande män. Tommi kläms mellan en hårt arbetande far (en filmfotograf som dock förlorar jobb efter jobb på grund av sitt hetsiga temperament) och en mamma som är kroniskt otrogen. Men varför hon ideligen väljer att svika familjen är lite diffust förklarat och kanske filmens enda svaghet. Annars är det en knivskarp skildring - en av de bästa i sitt slag - om hur barnet lider i tysthet när föräldrarna helt enkelt inte klarar av att leva tillsammans.

Kim Rossi Stuart har stått på scen praktiskt taget från det han född blev. Fadern hette Giacomo Rossi Stuart och var en flitigt anlitad italiensk filmaktör, inte minst dök han upp i små spaghettiwesternpärlor som Duell i Texas (1963). Kim har främst skördat framgångar som TV-skådis men har nu alltså slagit igenom även som regissör. Han gör själv rollen som Tommis temperamentsfulla pappa och är fullständigt trovärdig. Bakom den stundtals kärva ytan anar man ett stort hjärta och en far som verkligen uppoffrar sig för sina barn. Men även Alessandro Morace (som Tommi) och Marta Nobili (som tonårssystern Viola) är helt fantastiskt bra och uppträder sådär naturligt som aldrig hollywoodska filmungar förmår. Barbora Bobolova är gripande som modern även om porträttet av henne känns ofullständigt. Men i det stora hela är Allt om min pappa ett mycket fint och varmt debutverk. Med en av de vackraste slutscener jag sett på film.