Hunger förblir ett effektivt politiskt vapen och har i tusentals år använts i krigföring, under etnisk rensning, för att knäcka resande befolkningars ryggar. Med svält har hårdnackade politiker genomdrivit politiska idéer. Långt ifrån Köpenhamn, i Etiopien, fastslår hjälporganisationer att över sex miljoner människor riskerar att dö i svält om omvärlden inte agerar nu.

Etiopien vet vad det innebär. Landet har mött svältens oresonliga skugga tidigare. Går det som 1900-talets upprepade fall visar kommer framtida generationer helt förvägras möjligheten att ens få leva. Hungersnöden rinner likt en olycksbådande flod genom Etiopiens nutidshistoria. Envåldshärskaren Haile Selassie lät med sitt hovs goda minne den egna befolkningen duka under av svält medan landet reste en vacker och förtrollande fasad inför omvärlden. Efter att Selassie avsattes under 1970-talet var det krigen med Somalia respektive Eritrea (regionala konflikter som alltjämt pyr) som stal mattransporter från lokalbefolkningen, förstörde deras odlingar och slet sönder deras liv. Miljontals blev flyktingar.

Nu tycks cirkeln slutas i och med att generationen barn som kriget fött står öga mot öga med samma oresonliga fiende som generationer innan dem: svälten. Och med den, som en lika oresonlig motpart, omvärldens likgiltighet. Något annat kan vi inte kalla den rika världens knappa agerande. Inte om vi vågar lägga ifrån oss det politiska språket, de förenklande analyserna, vågar betrakta verkligheten som den verkligen framträder.

Gör vi det ser vi den andra sidan av myntet, det vill säga den direkta följden av de politiska och ekonomiska systemens tillkortakommanden. I krassa siffror innebär dessa tillkortakommanden och politiska projekt som missat målet att 15 000 barn dagligen dör i svält, att omkring halva jordens befolkning lever antingen under existensminimum eller i dess gränsområden. Kort sagt, i mänsklig periferi. Av dessa drabbade bär ytterst få vit hud. Svältkatastrofen i dagens Etiopien är på behörigt avstånd från den vita världen. Hungerns hudfärg förblir svart. Än så länge. Men den kollapsande ekologins offer på sikt bär alla färger, kön och maktpositioner.

Klas beklagar att svensk press inte vågar granska den försämrade yttrandefriheten inom EU, till exempel i Frankrike och Italien.