De rödgrönas allians ska utmana regeringen i valet, och det är något som säkerligen behövs. Annars kommer Sverige inte att kunna svänga in på en mer miljövänlig och fredsorienterad väg. Men de rödgröna måste redan nu inse att rätt taktik handlar om att ha ett tydligt alternativ.

”Hur ska Socialdemokraterna kunna samarbeta med MP och V?” Så brukar frågan ställas. Och miljöpartister och vänsterpartister måste gång på gång bevisa att de numera minsann kan ”ta ansvar” genom att tona ner motståndet mot militären, bland annat. Det talas ofta om att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet måste förnya sig för att vara lämpade för att sitta med i regeringen. Det här pratet började redan under Göran Perssons tid, när han med landsfaderlig attityd skulle få ordning på de bångstyriga radikala barnen MP och V.

Någon gång måste vänsteralliansen kunna se den här problematiken från andra hållet. För hur ska de rödgröna kunna vinna valet mot de borgerliga om allt man har att kasta fram är den gamla betongsosse-ideologi som knappt levererar några löften om en förändring av dagens politik?

Socialdemokraternas toppolitiker i Stockholms län, Lars Dahlberg, har de senaste veckorna gjort flera utspel i debattartiklar i Stockholmspressen. I den första utropade han den nya supermotorvägen Förbifart Stockholm till nödvändig och bra, med någon slags dagisargumentation (fast mina barn var klokare än så på dagis) om att fler motorvägar ger mindre köer och därmed mindre avgaser – trots att all forskning och all erfarenhet visar att fler motorvägar ökar på bilismen och utsläppen från bilarna.

Allra senast gjorde Lard Dahlberg ett gemensamt utspel mot den senaste spårvägssatsningen i Stockholm tillsammans med Jens Spendrup och Peter Egardt från företagarnas organisation Stockholms handelskammare. Där krävde de bland annat att den viktiga biltrafiken på Hamngatan inte ska behöva störas av något så onödigt som en spårvägslinje.

Att Socialdemokraterna gör gemensam sak med Stockholms handelskammare om trafikpolitik ger nostalgiska minnesbilder från 1990-talet. Då påbörjades bygget av Dennispaketets vansinniga motorvägsprojekt – med Stockholms handelskammare och socialdemokratiska betongpampar som nyckelspelare bakom projektet.

När det tjatas om att Miljöpartiet och Vänsterpartiet måste börja ”ta ansvar” för att kunna regera med Socialdemokraterna så betyder ”ta ansvar” att de inte ska förorda en politik som inte betongsossarna gillar. Det håller inte för oppositionen. Socialdemokraterna måste göra upp med sin tradition som miljöfientligt betongparti. De rödgröna måste kunna ställa upp ett vettigt alternativ till dagens politiker. Valrörelsen mot den borgerliga alliansen kommer inte att gå vägen om det är betongsossar som ska styra de rödgrönas politik.

Nya satsningar på jättelika motorvägar kan helt enkelt inte vara den politik som de rödgröna ska gå till val på. Men Socialdemokraterna har ännu inte sagt sig vara beredda att slopa exempelvis motorvägsprojektet Förbifart Stockholm. Rätt strategi inför valet är att vara tydlig med att de rödgröna vill något annat än regeringen, och hur detta andra ser ut. Då duger det inte att fortsätta med enorma satsningar på bilismen.

Efter valet år 1994 bildade S, MP och V en allians i regeringskansliet (dock med en socialdemokratisk regering) och en likadan allians i Stockholm. Men betongpolitiken fortsatte. Miljön satsade man inte på, annat än genom införandet av ett tvivelaktigt sopsorteringssystem. Däremot fortsatte igångsättandet av nya jättemotorvägar.

Det får inte hända igen. Socialdemokraterna måste visa korten redan nu. Och för hela oppositionen behövs en tydlighet, inte minst på miljöområdet där vi vet att alla politiska krafter behövs för att stoppa klimatkatastrofer och andra miljöproblem. Samtidigt skulle oppositionen behöva en socialdemokrati som inte kramar vapenexporten, som inte avfärdar psykiskt pressade flyktingbarn som manipulerade till apati (så som skedde under förra mandatperioden).

Betongsossarna står inte för framtidens politik. De kan inte få styra oppositionens enade krav. Då är nästa hösts partipolitiska slag förlorat redan innan det har börjat.

Linus har på senare tid försökt kartlägga Googles eventuella politiska ambitioner. Det är spännande, och lite läskigt.